charlyene against the world

Min pappa är, som tidigare har nämnts, hobbymusiker med rötterna i proggen och bandet Dom Smutsiga Hundarna. Och trots att jag själv inte utövar musik har min far någonstans fått mig att inse hur viktig musik kan vara. Jag kan inte leva utan musik, jag lyssnar på det varje dag. Det ger mig lite respit från min egen hjärna, och det är mer emotionellt än det intellektuella läsandet som jag annars ägnar mig åt.

Jag och min far har inte samma musiksmak. Jag dras till punken mer än något annat. Min far dras till de tre D:na - The Doors, Bob Dylan och David Bowie. Den sistnämnda är inte alls min smak, The Doors lyssnar jag på när jag är riktigt långt nere och Dylan - tja, han är en sexistisk, konstig man som dessutom på senare tid har blivit alltför religiös för min smak. Men han har en hel del bra texter, det skall inte förnekas. Som dessutom har en förmåga att ploppa upp i mitt huvud i tid och otid, utan förvarning. Som nu, när jag försöker städa lite dök detta upp i huvudet på mig:

Then take me disappearin' through the smoke rings of my mind,
Down the foggy ruins of time, far past the frozen leaves,
The haunted, frightened trees, out to the windy beach,
Far from the twisted reach of crazy sorrow.

Yes, to dance beneath the diamond sky with one hand waving free,
Silhouetted by the sea, circled by the circus sands,
With all memory and fate driven deep beneath the waves,
Let me forget about today until tomorrow.

(Bob Dylan - Mr. Tambourine Man)

Och jag önskar själv att jag kunde försvinna. Bara för en stund. Glömma allt som är nu och bara dansa.


Läs även andra bloggares åsikter om musik, text, bob dylan, the doors, david bowie, mr. tambourine man