charlyene against the world

Vi har alla gjort det. Tittat på en sorglig film bara för att få gråta, tittat på en glad film för att få skratta, gått på en fotbollsmatch bara för att kunna skrika på något - vi har alla försökt att få uplopp för våra känslor. Vi har alla också sökt uppmärksamhet, ibland till och med krävt den. Vi har försökt få andras godkännande och uppmuntrande. Vi har helt enkelt letat efter andra att bekräfta oss.

Vi gör det för att känslor är komplicerade och för att vi inte alltid själva kan få varken utlopp för det vi vill få utlopp för, eller få det som vi önskar. Treenigheten kropp - känsla - intellekt är så komplicerad att vi inte ens börjar att förstå hur det fungerar. Och ju mer vi tänker på det, ju mer vi försöker använda vårt intellekt till att vi förstå det, desto krångligare blir det.

Jag har hittat det mest absurda sätt att göra just detta - få utlopp för mina känslor och få bekräftelse på samma gång. Det finns ett spel, där en skall flytta juveler så att tre eller fler kommer i en rad. Det gör att jag får utlopp för mina känslor, för jag kan frenetiskt sitta med detta spel flera gånger i rad och skrika åt juvelerna. Men om en är hyfsat duktig kan en få flera juveler att komma i rad på samma gång, och då säger en röst "Good" eller "Excellent" eller ibland till och med "Incredible". Och jag är nöjd över en datorröst som talar om för mig att jag är duktig.


Läs även andra bloggares åsikter om spel, bekräftelse, utlopp, känslor, absurditet