Ge mig tio möjligheter och jag finner aldrig den rätta
Fail, fail, failure...
Ångest kommer så ofta av att inte kunna göra val, men ångesten förstärker också oförmågan till val. Ångest är dynamisk och ökade, stegrande. Den spär på osäkerheter och blåser upp problem.
Åh, förbannade ångest som stänger mig inne i ett litet rum utan väg ut. För ångest stänger dörrar som annars står på glänt, smäller igen öppna fönster mitt framför min näsa.
Åh, förbannade ångest som sliter mig itu, skär sönder mig med sina sylvassa klor, som drar sönder mitt inre och hånskrattar åt mig när smärtan syns i mina ögon. Tusen bitar faller ned på golvet, blödande.
Åh, förbannade ångest som stänger mina läppar och paralyserar mina händer. Den lämnar mig ensam.
Det finns två ting som sakta dödar mig, två saker i min sjukdom som är ohanterbara. De kan tyckas vara diametralt motsatta, men är ändå så intimt sammanbundna att de ofta inte går att särskilja:
Att veta det rätta men inte kunna göra det, för ångesten är för stark.
Att inte veta det rätta, att inte ha någon aning om vilken väg en bör gå, och att drunkna i ångesten detta skapar.
Ge mig tio möjligheter och jag kommer förmodligen aldrig att hitta den som är den rätta. Total vilsenhet kommer att prägla mig, tills jag slutar försöka, lägger ner och återgår till apati och passivitet. Men om jag mot all förmodan skulle hitta den rätta möjligheten, den väg som bör gås - jag skulle ändå aldrig kunna ta det första steget. För ångesten över att inte kunna lita på mig själv och att det verkligen är den rätta vägen skulle förgöra mig om jag försökte härda ut.
Härda ut är precis vad psykologer och läkare, sjukgymnaster och andra försöker lära mig. De försöker få mig att förstå att jag inte kommer att dö genom den inre smärtan. Men jag har inte lärt mig det än, jag har inte förstått det. Jag är övertygad om att det kommer att döda mig. Och precis som för andra människor är det så att det som jag är övertygad om - det är sant.
Kalla det perspektiv om du vill, kalla det villfarelse, kalla det vafan du vill. Det förminskar inte något överhuvudtaget. Det visar bara att du inte förstår.
Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, sanning, val, ångest, härda ut, död, smärta, möjligheter
Känner igen väldigt mycket av det du beskriver i inlägget, så jag kan tänka mig in i hur det känns även om jag inte förstår exakt. Dina känslor är ju dina och mina känslor mina.
Angående att härda ut är jag ganska trött på det uttrycket. Min psykolog säger att jag måste härda ut under utredningen, men det är grymt svårt! Hur ska en kunna härda ut när en inte vet hur en gör? Visst vet jag att inte smärtan direkt tar död på mig, men tänk om den gör det indirekt? Tänk om jag blir galen av den och gör något destruktivt som går för långt, så att jag inte längre existerar? Det är bland annat sådant som håller mig vaken om nätterna. Det är lättare sagt än gjort att härda ut.
Kram till dig, vännen.
Till Kid Insatiable:
Jag är också grymt trött på det uttrycket, håller med om att en inte riktigt kan göra det om en inte vet hur en gör... Och smärtan; det är klart att den inte dödar direkt. Men som du säger, den kan döda indirekt. Dessutom, för varje dag en lever i smärta förstärks tanken på att smärta är allt som livet är. Och vem vill leva ett liv i smärta?
