charlyene against the world

Jag var riktigt djupt nere igår och jag märkte det inte ens förrän det var dags att gå och lägga mig. Då sköljde det över mig: Ensamheten, Tomheten, Ångesten, Sorgen. Vågor av inre smärta. Jag försökte gråta men det gick inte, och som tur var kickade mina sömnpiller in relativt snart och jag somnade ifrån det värsta.

Jag ägnande gårdagen åt att förtränga. Jag borde ha sett varningstecknena när jag om morgonen hade tusen projekt i skallen, det brukar vara ett tecken på att något inte står rätt till. Det är säkert ett sätt för mig att fly - hundra idéer i skallen tar upp såpass mycket plats att jag inte kan tänka på hur jag mår. Men när energin är över kraschar jag ofrånkomligt. Likförbannat kan jag inte motstå projektens dragningskraft, de lirkar och lockar och tillslut sitter jag där och försöker göra tio saker samtidigt. Igår läste jag, stickade, skrubbade köksgolvet och onanerade minst sju gånger. Jag hade svårt att sitta still, så jag vandrade planlöst runt i lägenheten. Jag dagdrömde och snurrade bort mig i mina egna tankar.

Men när meningslösheten tog överhanden framåt kvällskvisten kastade jag stickningen i golvet, boken i väggen och stirrade bara rakt fram. För vad spelar det för roll om jag gör något, jag kommer ju inte att avsluta det ändå?

Ångest.
Ångest.
Ångest.

Vad spelar det för roll om jag har drömmar, om jag ändå själv alltid krossar dem?


Läs även andra bloggares åsikter om förträngning, psykisk instabilitet, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, ångest, rastlöshet