charlyene against the world

I min egen värld av känslostormar och självdestruktivitet funderar jag ofta vad som det innebär att ha ett "bra" liv, ett sådant liv som de flesta människor tycks leva. Ni vet - upp och nergångar, med långa perioder av stabilitet och kanske viss stagnation. Ett hanterbart liv.

Okej, man skall inte dra alla över en kant, det är inte rättvist med generaliseringar. Men det är så svårt att låta bli. Tänk dig om generaliseringar inte skulle finnas - då skulle våra hjärnor vara fyllda av kaos. Eller rättare sagt - våra hjärnor skulle ha kortslutning. De klarar inte av att existera utan generaliseringar och stereotyper. Det är min ursäkt för den generalisering som nu följer.

Ett bra liv innebär (i urval)...
...att kunna ha fungerande relationer till andra människor utan att utnyttja eller utnyttjas.
...att kunna älska och att kunna ta emot kärlek.
...att kunna hantera både upp- och nedgångar.
...att trivas i lugnet, att inte ständigt söka nya kaos för att stagnationen är outhärdlig.
...att vara någorlunda nöjd med sig själv.
...att vilja leva.
...att känna känslor och att kunna hantera dem.
...att ta ansvar för sina egna ord och handlingar.
...att inte ge upp hoppet.
...att både kunna drömma och att vara realistisk.
...att acceptera saker för vad dem är OCH att förändra det man inte trivs med.
...att inte fly från saker som känns jobbiga.

Stabilitet och hanterbarhet är nyckelorden här. Och när jag sitter och funderar över detta vill jag mest kräkas. Det låter så fruktansvärt... TRÅKIGT! Jag vill inte ha stabilitet, jag vill ha kaos och flykt och självdestruktivitet. Det är den jag är. Sedan skulle jag ju naturligtvis önska att det kunde hålla sig på en nivå som jag trivs med, istället för att ta över mig. Men man får inte alltid som man vill.

(Det är kanske ganska talande att de tre bloggar som jag läser varje dag (Vingklippt, Psykfallet & Psykbryt) alla är skrivna av psykfall.)

Och man kan säkert skriva många rader om min önskan efter att förgöra mig själv och min längtan efter allt som inte är stabilt och lugnt och tryggt. Men efter att ha spenderat delar av morgonen med att läsa bloggar skrivna av människor som själva påstår att de är lyckliga, glada, tillfreds och andra ord som jag borde längta efter att själv känna, kommer jag till slutsatsen: Lyckliga människor är tråkiga och jävligt ointressanta.

Lyckliga människor går till jobbet varje dag och klagar kanske lite, men gör det de ska.
Lyckliga människor börjar inte lipa om skosnöret går av.
Lyckliga människor går hem och knullar sin partner på fredagskvällen,
alternativt spenderar lödagskvällen med att gnälla över att de inte har en partner.
Lyckliga människor skär inte sönder armarna med rakblad om de inte hittar rätt sorts glass i affären.
Lyckliga människor har ångest, men de hanterar den. Och når därmed aldrig helvetet på jorden.
Lyckliga människor blir glada, men de blir aldrig så glada att de nästan pissar på sig. Och når därmed heller aldrig himlen på jorden.
Lyckliga människor lunkar på i deras liv och försöker undvika att tänka på döden.

Lyckliga människors bloggar är fyllda av tankar om hur trevligt det är med att ha en partner, hur fina deras husdjur är och hur trevligt deras liv är. *Charlyene rullar med ögonen*

Om det är detta som jag skall sträva efter vill jag inte längre vara med.

(Kan tilläggas att den som nu anser att jag därmed borde sluta klaga över mina känslostormar, ångestattacker och annat jag pysslat med på en daglig basis har inte förstått ett skit, och borde läggas över mitt knä för en omgång smisk på bar rumpa.)