charlyene against the world

Än så länge har det varit en fucking jävla skitdag. Som nästan varje dag. Jag känner hur jag mer och mer börjar acceptera att livet suger och att jag inte borde finnas till. "Bra" tänker jag på äkta Borderline-vis och hoppas på mod nog att skära handlederna av mig. Det är det enda jag hoppas på just nu.

Visserligen gick mötet på PMH bra, jag fick sagt det mesta. Men samtidigt känns det så svårt att förklara. Varför man inte tar livet av sig, varför man fortfarande finns till. Det är rädslan som stoppar mig. Så mycket vet jag. Livet lockar egentligen allt mindre. Förut tänkte jag "jag orkar inte leva", nu går jag mer och mer mot "jag vill dö". Jag sjunker.

Well, well. Inget att göra något åt, jag kan inte stoppa det. Och ingen annan verkar veta hur heller. Skall på återbesök till PMH om ett par veckor. Troligtvis är jag väl fortfarande kvar i mitt liv min existens då. Det finns inget annat att göra än att bita i kudden och ta emot smällen.