Det finns en risk för att jag har fel (Alternativt: Hur vet man vad som är relevant?)
Hur berättar man sitt livs historia? Jag har ju trots allt lyckas ta mig till 26 års ålder. Hur vet jag vad som är viktigt i mitt liv? Jag kan ju inte berätta allt som jag minns, det kommer att ta mer än de 1.5 timme som vi har inbokade.
- Är det tex relevant att mitt första minne är att jag ljög för min mamma för att jag inte vågade berätta sanningen?
- Eller att jag brände myror med förstoringsglas när jag var fem år?
- Eller att jag inte fick leka med de andra barnen i lågstadiet, för att jag var för våldsam?
- Är det relevant att jag stoppade en penna i rumpan på min bästa kompis på dagis?
- Är det relevant att jag länge ansåg att mina föräldrar borde skilja sig?
- Eller att jag förlorade oskulden när jag var 16, med en kille som var tio år äldre än mig och som uppenbarligen bara ville ha en KK?
- Är det relevant att jag flyttade hemifrån som 16-åring, för att låta min dåvarande sambo betala alla räkningar?
- Eller att jag som 18-åring blev våldtagen av min dåvarande sambo (ej samma som ovanstånde), men ändå valde att stanna hos honom, eftersom jag inte ansåg att en våldtäkt var värre än alla de gånger som jag hade "ställt upp"?
Minnen är lustiga. Varje minne vi får är egentligen inte sanna, eftersom man automatiskt fyller på med information redan från det ögonblick som en händelse sker. Därför är varje minne bara ens egen version av något som har skett. Och därmed i någon mening falskt.
Det är falskt enligt logiken att "majority rules", jag kan kalla ett bord för en banan om jag känner för det, men om jag tror att så är faktum är jag faktiskt inte riktigt frisk. Därför är min version av mina minnen endast "sanna" som andra också anser att det är så som något faktiskt har gått till.
Men eftersom jag inte vet hur andra anser att mitt liv har "gått till", är min version den enda som jag kan förlita mig på. Men den är meningslös eftersom den är endast en persons (min) subjektivitet. Risken för att jag har fel är överhängande. Och om jag har fel - är inte då min version värdelös?
Det är din version som räknas. Det du upplevt, det du minns, det som påverkat dej, det som format dej och gjort att du hamnat där du är idag. Jag tror inte att man som lågstadiebarn kan hitta på att man inte får leka med de andra, för att sen plågas av det minnet resten av
suck
..livet. Minnena kommer alltid någonstan ifrån. Dessutom är den din terapi. Vad har det då för betydelse hur andra uppfattade samma saker?
samtidigt sitter jag själv på öppenpsyk och funderar över ifall de kommer att tro mej. För när jag var 6år och berättade att jag fick laga mat åt min far, sa alla att det bara var något jag sett på tv. Är det då egentligen konstigt att man inte vågar berätta saker?
Jag hoppas att jag inte är allt för nyvaken och rörig. Ha det fint!
