charlyene against the world

Efter att ha hängt med E en betydligt längre stund än jag står ut med de flesta människor skulle jag ta min välputande mage och släpa mig hemåt. När jag har parkerat mitt inte fullt så välputande arsle på en bänk på Järntorget för att invänta min vagn ser jag reklam för Bodströms nya bok Rymmaren. Vilket hade kunnat vara ganska ointressant, då jag varken gillar Bodström eller deckare. Men under står det ett fint litet utdrag ur någon recension av boken. Det korta, självklart positiva (det är ju reklam) omdömet avslutas med ordet Sträckläsningläge och jag ryser.

Om jag någonsin skriver en bok vill jag fan inte att någon skall sträckläsa den! Och jag gillar inte böcker som jag känner att jag vill sträckläsa. Jag vill ha en bok som biter tag såpass att jag måste stanna upp och tänka, en bok som sveper sig kring mitt hjärta såpass hårt att jag helt enkelt måste ta en andningspaus. En bok som är så vacker att jag står still ett tag och läser om och läser igen.

Är det verkligen beröm att säga att en bok är till för att sträckläsas? För mig är det bara negativ kritik. En bok som sträckläses stannar inte kvar hos läsaren. Den läggs undan och glöms bort. Nej för fan. Nej tack till sträckläsning!


Läs även andra bloggares åsikter om böcker, läsning, sträckläsning, Bodström, reklam