Vi är alla döende (Men det spelar ingen roll...)
Okej, så vi är alla döende. (Det säger sig själv, eftersom inget individuellt liv varar för evigt. Ingen art varar heller för evigt för den delen, det ser evolutionen till.) En dag kommer vi att sluta andas och så finns inte längre det som vi kallar för vårt jag. Det är bara så det är. Det är inte sorgligt egentligen, det är bara naturligt. Vad som sker efter det ögonblicket när livet upphörde vet jag inte. Jag tror inte på gud, jag tror inte på himmel/helvete. Jag tror inte på återfödelse, jag tror inte på någon form av nirvana eller reinkarnation. Jag tror att man dör. Punkt slut. Upphör. Slutar existera. Bara försvinner.
Och man kan argumentera om döden och alla dess aspekter (inklusive självmord) så mycket man vill. Frågan är varför vi lägger ner så mycket energi på döden, när livet tycks viktigare?
Livet är en lång rad av ögonblick sammanbundna med silvertråd. Man måste kunna uppskatta de små sakerna för att få ett drågligt liv. Kaffet jag dricker, MSN-konversationen jag har med Frugan, det ljus som bara solstrålar genom moln kan producera.
Men så finns det också de lite större sakerna. Som West Coast Riot igår. Förutom lite dåligt väder till en början, och massor av folk som jag inte behagar träffa, var det jäkligt trevligt. DLK var en nostalgitripp, Bad Religion var gamla, NOFX var hysteriskt roliga (och totalt borta i huvudet, verkade det som), Tiger Army var bittra och Flogging Molly var så bra som bara de kan vara. Sista Sekunden och Moderat Likvidation roade, och "the side show" hade sina poänger.
Jag var nykter, Frugan var nykter, alla andra var fulla. Men det gick bra. Och nu finns bara tomheten som kom av att det är över kvar.
Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, efter döden, west coast riot
Och man kan argumentera om döden och alla dess aspekter (inklusive självmord) så mycket man vill. Frågan är varför vi lägger ner så mycket energi på döden, när livet tycks viktigare?
Livet är en lång rad av ögonblick sammanbundna med silvertråd. Man måste kunna uppskatta de små sakerna för att få ett drågligt liv. Kaffet jag dricker, MSN-konversationen jag har med Frugan, det ljus som bara solstrålar genom moln kan producera.
Men så finns det också de lite större sakerna. Som West Coast Riot igår. Förutom lite dåligt väder till en början, och massor av folk som jag inte behagar träffa, var det jäkligt trevligt. DLK var en nostalgitripp, Bad Religion var gamla, NOFX var hysteriskt roliga (och totalt borta i huvudet, verkade det som), Tiger Army var bittra och Flogging Molly var så bra som bara de kan vara. Sista Sekunden och Moderat Likvidation roade, och "the side show" hade sina poänger.
Jag var nykter, Frugan var nykter, alla andra var fulla. Men det gick bra. Och nu finns bara tomheten som kom av att det är över kvar.
/Charlyene - som idag skall göra ingenting
Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, efter döden, west coast riot
Kommentarer
Trackback
