charlyene against the world

Runt omkring mig finns det x antal människor som försöker förklara för mig hur tråkigt livet är. Om hur vardagens gråhet finns i mitt liv, och att jag borde tillåta mig att omfamna den. Tristessen. Jag kan på sätt och vis förstå vikten av att kunna ha tråkigt. Hur tråkigt det än låter att ha tråkigt är det en viktig sak att kunna. För kan man inte ha tråkigt kommer man att drivas till att göra något åt tristessen, och tillslut är man så desperat att man söker efter vad som helst som dödar tråkigheten - även om det skadar en själv. En flykt från det tråkiga in i det skadliga. (Inte nödvändigtvis, men det kan vara så...)

Problemet är att jag inte har tråkigt. Någonsin. Det är inte det att jag egentligen flyr från det tråkiga, det är snarare så att det händer för mycket i mitt inre för att tristessen någonsin skall infinna sig. För tristess, att känna att man har tråkigt, är för människor som mår relativt bra.

Jag blir inte uttråkad om nätterna när jag inte kan sova, för änglar slåss med demoner på mitt sovrumsgolv. Jag blir inte uttråkad på morgonarna, för även om det kan vara jobbigt och för jävligt att vilja dö, är det inte tråkigt. Mitt inre är fyllt av tvära kast och kaotiska känslor, mitt huvud sprängs snart av tankar, funderingar, dagdrömmar och halvpsykotiska hallucinationer. Hur kan jag ha tråkigt när jag aldrig står still? Mina dagar kanske inte är direkt fyllda av händelser, men mitt inre ser till att jag aldrig någonsin stannar upp och vilar. För hur kan man vila i ångesten? Omfamna den, göra den till ens bästa vän - javisst. Men det är inte vila.

Även om jag bara sitter still och gör ingenting har jag inte tråkigt. Jag vet inte hur man har tråkigt. Jag har inte haft tråkigt ens en enda sekund på flera månader. Jag är inte ens säker på att jag har haft tråkigt på flera år.

Så... Hur stannar man upp, och vilar i det tråkiga?


Läs även andra bloggares åsikter om tristess, tråkigt, vila, må dåligt, ångest, kaos