Minnesförlust? Bara sporadiskt...
Jag är sämst på att hålla ordning på mina saker. Jag glömmer dem, tappar bort dem, lägger dem någonstans och undrar sedan varför jag inte hittar dem. Vid dejten i fredags glömde jag mina solglasögon hos Mannen. Jag tappade tydligen också ett örhänge, något som jag inte ens reflekterade över. Så idag var det bara att pallra sig till hans jobb då han snällt hade gått med på att ta med sig mina saker. Det var pinsamt värre. Det är illa nog att försöka prata med någon när man har fjärilar i magen och surrande bin i huvudet. Än värre är det att försöka få det att låta som en casual sak att man är ständigt glömsk.
Stressrelaterade paranoida tankegångar? Jotack. Tänk om han tror att jag medvetet lämnade sakerna hos honom bara för att ha en ursäkt för att träffa honom igen. Tänk om han tycker att jag är löjlig för att jag inte ens kan hålla reda på mina saker. Tänk om han tycker att jag är jobbig som bad honom ta med sig sakerna till hans jobb. Tänk om...
Det kanske inte är så pinsamt att glömma saker hos någon som man är hemma hos. Om det inte vore för sexet och att det var första dejten. Men det kändes pinsamt. För att jag ALLTID är på detta vis. Glömsk och snurrig och darrig och helt enkelt jävligt fel. Jag är tjejen som alltid skriver upp saker för att inte glömma dem och sedan glömmer bort var jag har skrivit upp saker. Tjejen som lägger saker på "smarta" platser och sedan går och undrar var jag har gjort av saken i fråga. Tjejen som har post-it lappar uppsatta över hela lägenheten för att jag inte skall glömma att byta trosor eller stänga av kaffebryggaren. Mina blommor dör för att jag antingen glömmer att vattna dem eller vattnar dem för ofta för att jag har glömt bort att jag redan har vattnat dem. Tjejen som missar tider och glömmer bort vad hon skall göra. Eller vad hon har sagt eller gjort eller lovat. Eller människors ansikten och namn och svaren på frågor hon redan har ställt fem gånger.
Jag förstår att människor börjar tröttna på mig. Jag är också ganska trött på mig själv.
Läs även andra bloggares åsikter om minne, minnesproblem, minnesförlust, snurrighet, emotionell instabilitet, borderline, tänk om
Stressrelaterade paranoida tankegångar? Jotack. Tänk om han tror att jag medvetet lämnade sakerna hos honom bara för att ha en ursäkt för att träffa honom igen. Tänk om han tycker att jag är löjlig för att jag inte ens kan hålla reda på mina saker. Tänk om han tycker att jag är jobbig som bad honom ta med sig sakerna till hans jobb. Tänk om...
Det kanske inte är så pinsamt att glömma saker hos någon som man är hemma hos. Om det inte vore för sexet och att det var första dejten. Men det kändes pinsamt. För att jag ALLTID är på detta vis. Glömsk och snurrig och darrig och helt enkelt jävligt fel. Jag är tjejen som alltid skriver upp saker för att inte glömma dem och sedan glömmer bort var jag har skrivit upp saker. Tjejen som lägger saker på "smarta" platser och sedan går och undrar var jag har gjort av saken i fråga. Tjejen som har post-it lappar uppsatta över hela lägenheten för att jag inte skall glömma att byta trosor eller stänga av kaffebryggaren. Mina blommor dör för att jag antingen glömmer att vattna dem eller vattnar dem för ofta för att jag har glömt bort att jag redan har vattnat dem. Tjejen som missar tider och glömmer bort vad hon skall göra. Eller vad hon har sagt eller gjort eller lovat. Eller människors ansikten och namn och svaren på frågor hon redan har ställt fem gånger.
Jag förstår att människor börjar tröttna på mig. Jag är också ganska trött på mig själv.
/Charlyene - som önskar sig bättre minne och mindre snurrighet
Läs även andra bloggares åsikter om minne, minnesproblem, minnesförlust, snurrighet, emotionell instabilitet, borderline, tänk om
Kommentarer
Postat av: Vingklippt
Du är absolut inte ensam. Jag kan knappt komma ihåg saker tillräckligt lång stund för att hinna skriva ner dem. Bokar jag tid med någon måste jag fråga minst tre gånger, så att jag inte skriver fel för att jag glömt. Jag känner igen mej i precis allt det du skriver.
Trackback
