Inte alls roligt att inse
Insikter är oftast inte roliga. De kan vara befriande & lättande, men oftast är de mest jobbiga. så när jag häromdagen fick en insikt så ville jag mest gråta. Tyvärr har mina tårar tagit slut (igen) så det kom inget. Jävla skit.
Insikten var iallafall denna:
Jag är ökänd för att ha dåligt minne. Inte bara i vardagssaker, som i var jag har lagt mina nycklar eller om jag har kommit ihåg att låsa dörren, utan även längre tillbaka. Jag minns ytterst lite av min barndom, saker som jag tycker att jag borde minnas. Resor vi gjorde, platser vi har sett, människor jag har träffat - de finns helt enkelt inte i min hjärna. Detsamma gäller ansikten, namn, personer jag har knullat, you name it. Och insikten var att det är för att jag har ytterst lite känslor, & därmed inga känslominnen att förknippa med saker.
Tänk såhär: Pär och Magnus åker till Paris (i mitt ytterst hypotetiska scenario). Pär tycker att det är helt okej, ganska fint, men inget speciellt. Magnus å andra sidan tycker att Paris är den mest fantastiska stad han någonsin har varit i. Vem tror ni kommer minnas mest ett år efter resan? Eller tänk om Magnus å andra sidan hade blivit rejält magsjuk under resan, tror du inte att han hade kommit ihåg den resan resten av hans liv?
Jag minns inte mina resor, för jag kände ingenting när jag företog mig dem. Jag minns bara ytterst få saker, som en snigel på väggen i ett chateau som jag inte minns var det låg. Eller renarna när vi var i Sarek, för jag tyckte de var lite läskiga när de kom så nära tältet. Okej, lite minns jag, men inte så mycket.
Utan känslor är det svårt att minnas, för man har inget att fästa minnet vid. Det bara flyter förbi, som om det vore meningslöst. Utan känslor blir allting meninglöst. Känslor är meningen med livet. Därför är mitt liv meningslöst.
Läs även andra bloggares åsikter om insikter, känslor, känslominne, minne, meningen med livet
Insikten var iallafall denna:
Jag är ökänd för att ha dåligt minne. Inte bara i vardagssaker, som i var jag har lagt mina nycklar eller om jag har kommit ihåg att låsa dörren, utan även längre tillbaka. Jag minns ytterst lite av min barndom, saker som jag tycker att jag borde minnas. Resor vi gjorde, platser vi har sett, människor jag har träffat - de finns helt enkelt inte i min hjärna. Detsamma gäller ansikten, namn, personer jag har knullat, you name it. Och insikten var att det är för att jag har ytterst lite känslor, & därmed inga känslominnen att förknippa med saker.
Tänk såhär: Pär och Magnus åker till Paris (i mitt ytterst hypotetiska scenario). Pär tycker att det är helt okej, ganska fint, men inget speciellt. Magnus å andra sidan tycker att Paris är den mest fantastiska stad han någonsin har varit i. Vem tror ni kommer minnas mest ett år efter resan? Eller tänk om Magnus å andra sidan hade blivit rejält magsjuk under resan, tror du inte att han hade kommit ihåg den resan resten av hans liv?
Jag minns inte mina resor, för jag kände ingenting när jag företog mig dem. Jag minns bara ytterst få saker, som en snigel på väggen i ett chateau som jag inte minns var det låg. Eller renarna när vi var i Sarek, för jag tyckte de var lite läskiga när de kom så nära tältet. Okej, lite minns jag, men inte så mycket.
Utan känslor är det svårt att minnas, för man har inget att fästa minnet vid. Det bara flyter förbi, som om det vore meningslöst. Utan känslor blir allting meninglöst. Känslor är meningen med livet. Därför är mitt liv meningslöst.
/Charlyene - som önskar att insikter gjorde mindre ont
Läs även andra bloggares åsikter om insikter, känslor, känslominne, minne, meningen med livet
Kommentarer
Trackback
