Psykfall och deras anhängare
För anhängare vet jag att det finns massor av. På gott och ont är psykiska sjukdomar och deras bärare intressanta. Och därför finns det tusentals människor som följer de psykiskt sjuka, utan att själva lida av något värre än nageltrång.
Det kan vara allt från emo-kidsen som läser Vingklippt Ängel om och om igen; till en nära vän som frågar hur man mår och förväntar sig en längre utläggning om humör, ångestnivåer, irritabilitet med mera. Det kan vara den medelålders kvinnan som sluktar böcker om bipolaritet, eller mannen som fascineras av den uppenbarligen borderline-lagda kvinna han lever med. Och så finns det många fler.
Det finns också de som själva misstänker att de lider av en psykisk sjukdom. De som inte riktigt kan ta tag i det, inte vågar, inte vill, inte vet hur man gör. De som kanske är rädda för att bli betraktade som missfoster, eller de som inte tror att de kan få någon hjälp. Det är dessa som älskar psykiatrins bokhylla på biblioteket, som kan rabbda upp DSM-kriterier på alla de vanligaste personlighetstörningarna, och som har tusen diagnoser på sig själva.
Vissa av dessa anhängare är utnyttjande monster. Det finns de som lever på andras ohälsa så som en vampyr lever på blod - utsugande. För en utsugande anhängare är bara lycklig sålänge de har makten, så länge den psyksjuke är svag och beroende.
Så finns det de som hjälper psykfallet att älta. De som älskar att höra om hallisar och psykoser och inläggningar och gamla minnen. så såren rivs upp om och om igen och grävs djupare. I all välmening.
Tillsist finns det de udda få - de som helhjärtat är intresserade av personen och dess sjukdom. De som vill hjälpa, av altruistiska motiv. De är så sällsynta att jag börjar tro att de är utrotningshotade. Mest gömmer de sig på nätet, av rädsla för att om de skulle gå utanför dörren skulle de fångas in för att visas upp i en djuppark.
I vilket fall som helst - godmorgon till er alla!
Läs även andra bloggares åsikter om psykfall, anhängar, följeslagare, psykiskt sjukdom, morbida intressen
Jag tror faktiskt att jag på sätt och vis hamnar i båda kategorierna. Jag lider ju uppenbarligen av depression och ångest (enligt min psykolog i alla fall ) och jag medicinerar ju mot det men samtisdigt så sätter jag massor med diagnoser på mig själv eftersom jag inte får någon ordentlig hjälp av psyk med att till slut få en ordentlig diagnos.
Hoppaas du fattar något av mitt dravel, jag är nog alldeles för trött (båda psykiskt och fysiskt) för att egentligen uttrycka mig på något vettigare sätt.
Förlåt.
Till Fjärilen:
Jag förstår vad du menar. Men det är skillnad på att vara intresserad av de psykiskt sjuka för att försöker komma på vad det är för fel på en, eller för att det är lite "coolt" och "spännande". Men det är klart att man som psykfall vill veta vad som är fel. Och man tar ett större intresse i andra psykfall, för de förstår en bättre än de flesta andra "normala" människor.
Be inte om ursäkt heller, för den delen.
Du har väldigt rätt i det du säger.
Men jag antar att det är precis så i många
andra sammanhang också.
Det finns ju alltid dom som vill ha uppmärksamhet
på något sätt och sen finns det dom som inte vill ha det men får det ändå.
Till David:
Tragiskt bara när det skall ske på psykfalls bekostnad. Det gör ju bara att alla pyskfall än mer klumpas ihop till en homogen grupp. Och det är INTE uppskattat.