Mörka orosmoln på min himmel
Frugan föll down the rabbithole för några dagar sedan. Eller snarare: trampade i en grop i marken och föll pladask framåt. Detta resulterade i en stukad fot. Som vägrar läka. Och Fruga på kryckor är en grinig Fruga, och dessutom en ganska icke-mobil sådan, vilket innebär att mitt sociala liv har reducerats till ca 0. Speciellt eftersom Mannen jobbar 16 timmar om dagen och inte orkar umgås.
Så jag känner mig ganska ensam. Visst, jag har fått ett par minipromenader och idag en sväng till stan med min Fru, men det är inte samma sak som att sitta i Kungsparken i sex timmar och prata om precis allting. Det är ju inte så att jag inte har fler vänner, men orka umgås. Orka vara social, liksom.
Så jag sitter inne, dricker kaffe och har ångesttoppar utan dess like över min (icke-existerande) ekonomiska situation. Snart är jag bostadslös med skulder hos Kronofogden, en sits som jag för bara ett par månaders sedan trodde att jag aldrig skulle hamna i. Men shit happens and then you die, så jag hoppas på dödens befrielse snart. Jag är ju uppenbarligen för feg för självmord. Eller för lat, take your pick.
Augusti har närmat sig med stormsteg. Förutom min ekonomi oroar jag mig för:
---Att, nu när semestrarna är över, behöva återuppta behandling som inte fungerar. Och som bara gör mig så jävla förbannad att jag snart går i bitar.
---Att snart få reda på vad resultatet från det personlighetsstörningsformulär som jag fyllde i för x antal veckor sedan. Jag vet inte om jag är mest rädd för att få veta att jag har en personlighetsstörning, eller få veta att jag inte har det. Det förstnämnda är jobbigt, men det skulle ge svar. Det sistnämnda innebär att jag är tillbaka på ruta ett. Vilket som, så suger det. JAG VILL VETA VAD DET ÄR SOM ÄR FEL PÅ MIG!
---Att min sjukskrivning går ut om 20 dagar, och jag vet inte om jag får en ny. Vad skall jag göra i höst? Plugga, försöka hitta ett jobb, driva runt? Ingenting känns bra, så jag vet inte vad jag skall välja. Har jag ens ett val?
---Att jag under de senaste två månaderna har blivit sämre. Svängningarna i humöret går snabbare, det känns som om jag lever i ett kaos där himlen och helvetet drar i varsin av mina armar. Ångestnivån, generellt sett, är högre, och ångesttopparna är gigantiska. Meningslösheten har bara ökat, och med den tomheten (eller om det kanske är tvärtom, jag är inte säker). Självmordstankarna är fler, starkare och tätare. Frustrationen har ökat. Allting är bara skit.
Well. Inget annat att göra än att härda ut, I guess. Eller är det någon som har några smarta förslag?
Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, socialt beteende, emotionell instabilitet, ångest, behandling, ekonomi, sjukskrivning, kaos
Så jag känner mig ganska ensam. Visst, jag har fått ett par minipromenader och idag en sväng till stan med min Fru, men det är inte samma sak som att sitta i Kungsparken i sex timmar och prata om precis allting. Det är ju inte så att jag inte har fler vänner, men orka umgås. Orka vara social, liksom.
Så jag sitter inne, dricker kaffe och har ångesttoppar utan dess like över min (icke-existerande) ekonomiska situation. Snart är jag bostadslös med skulder hos Kronofogden, en sits som jag för bara ett par månaders sedan trodde att jag aldrig skulle hamna i. Men shit happens and then you die, så jag hoppas på dödens befrielse snart. Jag är ju uppenbarligen för feg för självmord. Eller för lat, take your pick.
Augusti har närmat sig med stormsteg. Förutom min ekonomi oroar jag mig för:
---Att, nu när semestrarna är över, behöva återuppta behandling som inte fungerar. Och som bara gör mig så jävla förbannad att jag snart går i bitar.
---Att snart få reda på vad resultatet från det personlighetsstörningsformulär som jag fyllde i för x antal veckor sedan. Jag vet inte om jag är mest rädd för att få veta att jag har en personlighetsstörning, eller få veta att jag inte har det. Det förstnämnda är jobbigt, men det skulle ge svar. Det sistnämnda innebär att jag är tillbaka på ruta ett. Vilket som, så suger det. JAG VILL VETA VAD DET ÄR SOM ÄR FEL PÅ MIG!
---Att min sjukskrivning går ut om 20 dagar, och jag vet inte om jag får en ny. Vad skall jag göra i höst? Plugga, försöka hitta ett jobb, driva runt? Ingenting känns bra, så jag vet inte vad jag skall välja. Har jag ens ett val?
---Att jag under de senaste två månaderna har blivit sämre. Svängningarna i humöret går snabbare, det känns som om jag lever i ett kaos där himlen och helvetet drar i varsin av mina armar. Ångestnivån, generellt sett, är högre, och ångesttopparna är gigantiska. Meningslösheten har bara ökat, och med den tomheten (eller om det kanske är tvärtom, jag är inte säker). Självmordstankarna är fler, starkare och tätare. Frustrationen har ökat. Allting är bara skit.
Well. Inget annat att göra än att härda ut, I guess. Eller är det någon som har några smarta förslag?
/Charlyene - fast mellan två hjärtslag
Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, socialt beteende, emotionell instabilitet, ångest, behandling, ekonomi, sjukskrivning, kaos
Kommentarer
Trackback
