charlyene against the world

Att leva med emotionell instabilitet innebär många saker. Det innebär humörssvängningar - tvära kast och oförutsägbarhet. Det innebär att aldrig riktigt veta vad som kommer att ske nästa timme, nästa minut, nästa sekund. Det innebär att vara i en ständig bergochdalbana, som aldrig tycks ta slut.

Men det innebär också att man inte alltid riktigt vet vad man känner. När man slängs mellan panik och att inte bry sig, vilket av det är mest "sant"? Att vara arg och ledsen blandas till någon form av upprördhet som inte kan definieras eller förklaras.

Det märks framförallt i min relation till Mannen. Jag vet inte hur jag mår, jag vet inte vad jag tycker, jag vet inte vad det är jag känner - inte ens om det är bra eller dåligt. Och jag vet inte varför. Är jag ledsen för att jag är ledsen, eller är jag ledsen för något som han har sagt? Eller är jag bara upprörd, borde jag egentligen vara arg? Det är sjukt jobbigt att inte veta vad man själv egentligen känner. Så jag ignorerar allt. Även det som kunde ha varit bra. För jag litar inte på mig själv. Och jag känner inte det jag känner.



Läs även andra bloggares åsikter om emotionell instabilitet, instabilitet, humörssvägningar, relationer, känslor, affektioner