Avsaknaden av liv
Det är ännu en ypperligt meningslös dag. Jag längtar efter något som kan döva känslan av att vara vid liv, efter något som kan få mitt inre att komma till ro. Mest av allt längtar jag efter en överdos. Efter att gå in i mitt sovrum och plocka fram skokartongen där jag har de piller jag har fått via psykvården. Zolpidem och Imovane, Lyrica och Serquel, Mirtazapin och Lyrica. Jag har några Propavan också, men jag har hört att man inte skall ta dem vid en överdos för att de hindrar att kroppen tar upp de övriga pillrena - de som kan göra riktig skada.
Det här är inget ångest, det är inte en känslstorm av att må dåligt. Det är bara tomhet och ingenting, meningslöshet och misär. Det här är inte att inte orka leva, det är att vilja dö.
För jag vet att morgondagen inte bär med sig någon mening, jag vet att döden är min enda lindring. Det är det enda jag vet säkert.
Det finns tusen tips om hur man lindrar ångest. Promenader och varma bad, att skriva och måla, lugnande piller och droger. Men hur lindrar man avsaknaden av liv?
För jag är fast. Fast i en existens som inte är riktigt död och inte är riktigt levande. Ett slags egenhändigt ihopsnickrat limbo, där ytterligheterna pressar in mig utifrån, in i det lilla rum som kallas för mitt.
Vad hindrar mig? Rösten. Den som säger åt mig att jag skall göra det, att det är mitt enda val. Den som talar om för mig att det enda jag kan göra nu är att dö. Men jag är trotsig. Jag vill inte lyssna, jag vill inte göra som den säger. Trots att det är min största önskan.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ångest, liv, existens, plåga, smärta, fast i limbo
Det här är inget ångest, det är inte en känslstorm av att må dåligt. Det är bara tomhet och ingenting, meningslöshet och misär. Det här är inte att inte orka leva, det är att vilja dö.
För jag vet att morgondagen inte bär med sig någon mening, jag vet att döden är min enda lindring. Det är det enda jag vet säkert.
Det finns tusen tips om hur man lindrar ångest. Promenader och varma bad, att skriva och måla, lugnande piller och droger. Men hur lindrar man avsaknaden av liv?
För jag är fast. Fast i en existens som inte är riktigt död och inte är riktigt levande. Ett slags egenhändigt ihopsnickrat limbo, där ytterligheterna pressar in mig utifrån, in i det lilla rum som kallas för mitt.
Vad hindrar mig? Rösten. Den som säger åt mig att jag skall göra det, att det är mitt enda val. Den som talar om för mig att det enda jag kan göra nu är att dö. Men jag är trotsig. Jag vill inte lyssna, jag vill inte göra som den säger. Trots att det är min största önskan.
/Charlyene - som mest av allt vill dö
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ångest, liv, existens, plåga, smärta, fast i limbo
Kommentarer
Trackback
