Att känna mig kär (fast kanske vara det ändå)
Jag kan inte sluta tänka på Mannen. Utan förvarning ploppar han upp i mitt huvud, som gubben i lådan, och stör vad det annars var jag tänkte på. För han dominerar min hjärna med sina bruna ögon.
Jag lyssnar på musik som påminner mig om honom. Jag läser sms han har skickat till mig om och om igen, trots att de inte egentligen säger något alls. Jag saknar honom trots att det är mindre än tolv timmar sedan vi skiljdes åt, och jag vet att inom ett dygn kommer jag att träffa honom igen. Jag vill ha hans armar runt mig.
Trots detta pirrar det i magen på mig när vi ses, och jag blir lite sådär nervös och osäker. När vi inte ses kan jag inte sluta prata om honom.
Jag är en sådan där jobbig person som hela tiden babblar om pojkvännen. (*suckar djupt för mig själv*)
Trots detta känner jag mig inte kär.
Jag antar att jag är kär, pga saker uppräknade ovan och en massa till. Men innuti mig finns inte det som jag tror är känslan att vara kär. Fast jag vet inte riktigt vad det innebär att vara kär. Jag vet inte hur det "borde" kännas i mig. Jag vet bara att jag känner ingenting. Fast ändå gör jag det. Trivsel när jag lägger mitt huvud på hans bröst. Lugn när han stryker mig över håret. Glädje när jag ser honom och han ser mig. Fast som vanligt kan det vara efterhandskonstruktioner. Just i det läget när det händer känner jag inget, om jag inte tänker efter.
Att inte känna, men att ändå känna - det börjar bli jävligt jobbigt. Speciellt när man är mitt uppe i en känslostorm utan känslor.
Läs även andra bloggares åsikter om kär, relationer, känslor, tomhet, kärlek
Jag lyssnar på musik som påminner mig om honom. Jag läser sms han har skickat till mig om och om igen, trots att de inte egentligen säger något alls. Jag saknar honom trots att det är mindre än tolv timmar sedan vi skiljdes åt, och jag vet att inom ett dygn kommer jag att träffa honom igen. Jag vill ha hans armar runt mig.
Trots detta pirrar det i magen på mig när vi ses, och jag blir lite sådär nervös och osäker. När vi inte ses kan jag inte sluta prata om honom.
Jag är en sådan där jobbig person som hela tiden babblar om pojkvännen. (*suckar djupt för mig själv*)
Trots detta känner jag mig inte kär.
Jag antar att jag är kär, pga saker uppräknade ovan och en massa till. Men innuti mig finns inte det som jag tror är känslan att vara kär. Fast jag vet inte riktigt vad det innebär att vara kär. Jag vet inte hur det "borde" kännas i mig. Jag vet bara att jag känner ingenting. Fast ändå gör jag det. Trivsel när jag lägger mitt huvud på hans bröst. Lugn när han stryker mig över håret. Glädje när jag ser honom och han ser mig. Fast som vanligt kan det vara efterhandskonstruktioner. Just i det läget när det händer känner jag inget, om jag inte tänker efter.
Att inte känna, men att ändå känna - det börjar bli jävligt jobbigt. Speciellt när man är mitt uppe i en känslostorm utan känslor.
/Charlyene - som känner mig trött och rastlös samtidigt idag
Läs även andra bloggares åsikter om kär, relationer, känslor, tomhet, kärlek
Kommentarer
Postat av: Anonym
Gillar verkligen ditt utryck "känslostorm utan känslor". Känner igen mig lite, även fast jag inte vill göra det. Slappna av ta det som det kommer, känn inte efter för mycket. När du är kär, då vet du det. Då behöver du inte fundera på vilket.
Varma kramar /AS
Postat av: Charlyene
Till AS:
Om jag inte känner efter känner jag ingenting. Förutom panik-känslorna, de som är riktigt, riktigt ohanterbara... Så jag måste varje gång fundera på hur jag känner, annars blir det inget alls.
Trackback
