charlyene against the world

Sist jag var hos psykiatrikern sade hon att man bara kan ha en tanke i huvudet samtidigt. Att när man tror att man slits itu av tankar som bombarderar en kommer de inte samtidigt, utan i en lång rad. Fint, tänkte jag. Men hur hjälper det mig? När tankarna snurrar så snabbt att man inte kan skilja dem från varandra, spelar det då egentligen någon som helst roll om de kommer samtidigt eller i en lång rad?

Så när jag sitter där och inte längre orkar, ska jag då bara tänka på något annat? Det fungerar inte så för mig. Vissa tankar är flyktiga, de kommer och går utan att man ens kan minnas dem efteråt. Andra är klibbiga, de fastnar, vägrar ge med sig, som resterna efter en ettikett på en glasburk som man desperat har försökt att skrubba bort, för man vill ha kvar burken.

Vissa tankar är svaga. De tränger inte riktigt igenom. Andra tankar är som pilar, de penetrerar och splittrar. Återigen andra är som grävmaskiner. De kommer in, högljudda, och gräver stora hål i mig.

Listan på vad jag ska och inte ska tänka på, vad jag ska och inte ska göra, växer. Jag känner mig fångad. Fast i en bur över en avgrund. Om jag håller mig till den oändliga listan av dos and don'ts så överlever jag. Men buren växer sig starkare. Försöker jag ta mig fri faller jag.