Den milda bakfullhetens tankar
Jag vet inte om det är latheten, ovanan eller depressionen som gör mig till den jag är. Det är en skrämmande tanke. Det finns inget i mig som är sant, det finns inget i mig som är falskt. Det finns bara variabler som varierar och tomhet. Det är inte sant, kommer någon snart att skrika (förmodligen rösten i mitt huvud...). Det finns frustration och ångest, hat och vissa varmare känslor mot vissa personer. Well... Så sant så sant... Men medicinerna dövar mig och gör att jag inte kan se klart. Samtidigt som de frambringar känslor, tankar och drömmar. Paradoxalt, eller hur?
Jag förstår inte. Jag orkar inte tänka, inte känna, inte försöka reda ut denna grå massa av snören och tåtar som jag tror kan kallas för mitt liv.
Jag borde ha åkt till Apoteket igår, det i Nordstan som har öppet 8-22 varje dag, året runt. Jag borde ha hämtat ut mina sista sömnpiller och därmed fortsatt med min vana av att sova bort mitt liv. Men nej... Istället drack jag kaffe tills jag skakade och försökte låta bli att känna illamåendet som kom av hungern. Så jag tog ett lugnande piller innan sängdags, somnade och vaknade mer än 12 timmar senare med en känsla som bäst kan beskrivas som mild bakfullhet.
Det är sant! Atarax sitter i kroppen i mellan 12-24 timmar, och att vakna med det i huvudet är som att vara milt bakfull. Inte riktigt illamående, men trött och hängig och jävligt grinig. Och med humörsvägningar som får borderline-Frugan att se ut som lammet i Lambi-reklamen. Jag råkade slå ner diskborsten från sin krok ner i diskhon och fick ett raseriutbrott. Jag ställde kaffekoppen (som egentligen är en termos som man kan dricka rätt ur) på mitt skrivbord och råkade skvätta ut lite kaffe. Och började nästan gråta... Du vet, när man är så ledsen och upprörd att allt man vill är att krypa ner i sängen och gråta hejdlöst. Men det kom inga tårar... Well.
Drömmarna jag drömde inatt var också märkliga. Intensiva, men jag minns dem knappt nu. Det var något om E, min vän som har seglat på de stora haven (i verkligheten) och att hen hade öppnat en blogg som hette Knopar och Kåtor. Fråga mig inte varför. Det var något om fiktiva vänner och gamla synder. Vem minns? Känslor försvinner så snabbt, drömmar fortare.
Och när jag stod i köket och hade mitt raseriutbrott (över diskborsten) upplevde jag det som jag nuförtiden väldigt ofta upplever: en känsla av att fysiskt slitas itu. Det går inte att förklara, för den som aldrig har upplevt det. Precis som att det inte går att förklara overklighetskänslor för den som aldrig har upplevt det. Men jag gör ett försök:
När mitt raseriutbrott pågick som bäst (under ca 2 sekunder) och jag kände att jag ville döda ett barn bara för att få ur mig ilskan över den där förbannade diskborsten... då kände jag hur min hjärna stängde av delar av sig själv. Ilskan fanns kvar men andra delar av min hjärna ville helt enkelt inte vara med längre och började därför fundera på annat. Som tex minne... Jag har svårt att minnas saker, måste skriva ner dem, måste göra listor, måste fundera och jag har ingen som helst koll på tiden. När jag sammanfattade år 2007 i bloggen missade jag tre saker, som jag insåg idag hade hänt år 2007, tre saker som var för mig jävligt viktiga, men som helt enkelt hade fallit mig ur minnet: Jag såg Tiger Army live i April, jag sade upp kontakten med M och jag fyllde 25.
Och tankarna som vällde över mig (vad jag har mer glömt, vad har jag mer missat) så kände jag hur jag fysiskt gick sönder. Mitt bröst, min mage drogs fysiskt isär... Men kroppen var så koncentrerad på ilskan att jag inte kunde göra något annat än vara arg.
Så nu sitter jag här. Med mitt kaffe. Och ett huvud som känns en storlek för stort. Och funderar på ännu en dag av "ligga i sängen och stirra in i väggen". Förutom att jag skall fika med E. Det skall bli niiiice...
Jag förstår inte. Jag orkar inte tänka, inte känna, inte försöka reda ut denna grå massa av snören och tåtar som jag tror kan kallas för mitt liv.
Jag borde ha åkt till Apoteket igår, det i Nordstan som har öppet 8-22 varje dag, året runt. Jag borde ha hämtat ut mina sista sömnpiller och därmed fortsatt med min vana av att sova bort mitt liv. Men nej... Istället drack jag kaffe tills jag skakade och försökte låta bli att känna illamåendet som kom av hungern. Så jag tog ett lugnande piller innan sängdags, somnade och vaknade mer än 12 timmar senare med en känsla som bäst kan beskrivas som mild bakfullhet.
Det är sant! Atarax sitter i kroppen i mellan 12-24 timmar, och att vakna med det i huvudet är som att vara milt bakfull. Inte riktigt illamående, men trött och hängig och jävligt grinig. Och med humörsvägningar som får borderline-Frugan att se ut som lammet i Lambi-reklamen. Jag råkade slå ner diskborsten från sin krok ner i diskhon och fick ett raseriutbrott. Jag ställde kaffekoppen (som egentligen är en termos som man kan dricka rätt ur) på mitt skrivbord och råkade skvätta ut lite kaffe. Och började nästan gråta... Du vet, när man är så ledsen och upprörd att allt man vill är att krypa ner i sängen och gråta hejdlöst. Men det kom inga tårar... Well.
Drömmarna jag drömde inatt var också märkliga. Intensiva, men jag minns dem knappt nu. Det var något om E, min vän som har seglat på de stora haven (i verkligheten) och att hen hade öppnat en blogg som hette Knopar och Kåtor. Fråga mig inte varför. Det var något om fiktiva vänner och gamla synder. Vem minns? Känslor försvinner så snabbt, drömmar fortare.
Och när jag stod i köket och hade mitt raseriutbrott (över diskborsten) upplevde jag det som jag nuförtiden väldigt ofta upplever: en känsla av att fysiskt slitas itu. Det går inte att förklara, för den som aldrig har upplevt det. Precis som att det inte går att förklara overklighetskänslor för den som aldrig har upplevt det. Men jag gör ett försök:
När mitt raseriutbrott pågick som bäst (under ca 2 sekunder) och jag kände att jag ville döda ett barn bara för att få ur mig ilskan över den där förbannade diskborsten... då kände jag hur min hjärna stängde av delar av sig själv. Ilskan fanns kvar men andra delar av min hjärna ville helt enkelt inte vara med längre och började därför fundera på annat. Som tex minne... Jag har svårt att minnas saker, måste skriva ner dem, måste göra listor, måste fundera och jag har ingen som helst koll på tiden. När jag sammanfattade år 2007 i bloggen missade jag tre saker, som jag insåg idag hade hänt år 2007, tre saker som var för mig jävligt viktiga, men som helt enkelt hade fallit mig ur minnet: Jag såg Tiger Army live i April, jag sade upp kontakten med M och jag fyllde 25.
Och tankarna som vällde över mig (vad jag har mer glömt, vad har jag mer missat) så kände jag hur jag fysiskt gick sönder. Mitt bröst, min mage drogs fysiskt isär... Men kroppen var så koncentrerad på ilskan att jag inte kunde göra något annat än vara arg.
Så nu sitter jag här. Med mitt kaffe. Och ett huvud som känns en storlek för stort. Och funderar på ännu en dag av "ligga i sängen och stirra in i väggen". Förutom att jag skall fika med E. Det skall bli niiiice...
Kommentarer
Trackback
