Tankar till tusen

Kunde inte sova inatt heller. Jag har tappat räkningen på hur många nätter det har varit såhär de senaste veckorna, tappat räkningen på hur många piller jag har tagit i desperat jakt efter att få lägga huvudet på kudden och flyta bort. Stesolid, Nozinan, Imovane (hittade några i en byrålåda) och Theralen. Men inget hjälper, så jag somnar klockan nio på morgonen och vaknar elva. När jag sover, sover jag fel. Jag har mardrömmar, vaknar i panik och ligger stel i sängen i hopp om att kunna somna om. Och även om jag sover 13 timmar är jag inte utvilad.

Jag hade en plan. Igår kväll utformade jag en plan. Den innebar (i korthet) att jag skulle sätta klockan på åtta nästföljande morgon (dvs idag) och se gryningen. Kanske ljuset kan hjälpa mig att leva, viskade mitt huvud. Klockan åtta imorse hade jag ännu inte somnat, men var så fylld av tankar och ångest att jag inte förmådde mig se ljuset. Allt jag såg var mörker, i mitt sovrum med gardinerna fördragna.

Nu har jag sovit, men jag är så trött att händerna ständigt slinter över tangentbordet. Allt som skall göras (städa, tvätta, träffa Frugan, gå till banken) hänger över mig likt ett domedagssvärd och hotar att klyva mig. Min hjärna hänger inte med, jag är stressad och samtidigt orörlig och mitt ex's irriterande fucking jävla röst surrar runt i mig: "Det enda man måste är att dö" och jag hatar honom för att han säger så och inte förstår att det finns massa måsten om en skall klara av att leva. Och jag hatar mig själv för att jag har varit tillsammans med honom, hatar att jag har knullat honom (eller rättare sagt tillåtit honom knulla mig), hatar allt mitt förflutna med honom. Det är längesedan nu, men det stannar kvar. Separationer stannar kvar. Och jag kan inte bli fri.

Så tankarna snurrar runt. Från mitt ex  - till tvätten - till ett annat ex - till den där gången jag förlorade oskulden - till disken - till maten - till mina fettvalkar - till Mannen som jag inte längre pratar med. Round and round and round we go.

Jag växlar mellan hypomani och passivitet på ett ögonblick. Och jag är så utmattad att jag inte längre ens klarar av att kontrollera mina tankar och känslor. Gult blixtrande ångest genomskjuter min lägenhet gång på gång.

Det gör förbannat ont att leva.

/Charlyene - snurrig

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer
Postat av: Linlin

Tar 2 propavan typ en timme eller två innan läggdags, tar sedan två imovane och en extra prop när jag lägger mig. Sover sedan i 10-12 timmar och är som en zombie resten av dagen. Helt fel, naturligtvis, men det känns så rätt. Antal timmar i sovande tillstånd spelar ingen roll när timmarna i vaket tillstånd är - som de är...

2008-12-01 @ 12:11:18
URL: http://bokstavsbarnsomvuxen.blogspot.com
Postat av: Charlyene

Till Linlin:



Propavan ger mig myrkrypningar så jag kan tyvärr inte ta det. Och dessutom har de aldrig hjälpt. Jag vill verkligen sova "normalt" (whatever that is) för sover jag för lite blir jag konstig och sover jag för mycket blir jag konstig. Men jag håller med dig om att sömn är ett utmärkt sätt att få tiden att passera. Så att en slutar tänka på den egna existensen...

2008-12-01 @ 14:38:39
URL: http://charlyene.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0