charlyene against the world

Ännu en dag. Tiden passerar förbi utan att betyda något. Tidsfördriv i väntan på något. Jag vet inte vad, men något måste hända snart - jag orkar inte längre leva i meningslösheten. Om det vore så enkelt att jag kunde hitta mening i det omkring mig, eller i mig själv, så skulle jag göra det. Men meningslöshet är inte bara ett tillstånd, det är en känsla; den känsla som förtär mig inifrån. Den skapar aggressioner och får demonerna att störta genom mitt huvud. Det är nu jag slutar att existera och blir till ett skal. Rösterna i huvudet är inte verkliga, men de klingar ihåligt i mig, och får mig att genljuda av ekon.

Kanske är det därför jag just nu tittar på Criminal Minds. Idetifikationen är överväldigande, inte med offren eller deras anhöriga, inte med FBI-agenterna, inte med polisen utan med förrövarna. Vissa tränger sig på mer än andra, kommer in i mitt huvud och får mig att le om nätterna. Jag har aldrig dödat någon, aldrig kidnappat någon, aldrig tänt en brand. Men jag önskar att jag hade det. Är det inte märkligt att tänka så? Att önska skada andra bara för att själv få känna mig meningsfull? För jag önskar skada någon. Att skada mig själv tycks inte längre räcka, tycks inte vara tillräckligt för att stilla den tomhet som fyller mig.

Sjukt, eller hur? Men ändock faller det mig så naturligt.


Läs även andra bloggares åsikter om våld, död, mord, identifikation, criminal minds, skada andra, tomhet, meningslöshet