Vissa saker...
...kan man bara förstå om man själv har upplevt det. Hur förklarar man exempelvis alkoholberusning för någon som aldrig har varit full? Eller att vara kär, för någon som aldrig har känt så inför någon annan?
Ända sedan jag slutade ta Sertralinet för några dagar sedan har jag mer och mer fått en känsla som jag tror att man bara kan förstå om man själv har upplevt den. Den kan komma närsomhelst, om jag går, sitter, står, ligger i min säng - anytime, anywhere.
Känslan jag får har två komponenter.
Den första komponenten är fysisk. Säg att jag exempelvis sitter still, ritar, sittar in i väggen, vadsomhelst. Då är det som att världen rör sig. Som om den hoppade ett steg åt höger, fast jag inte rör mig. Som att tappa balansen och få svindel, utan att röra sig alls.
Den andra komponenten är mental. Det är som om under en kort sekund, då världen "hoppar till", blir allting overkligt. Världen omkring mig "dimmar ut", ungefär som när man stirrar på en vägg, eller på en sådan där tavla som man bara kan se det motivet i om man stirrar på den på ett visst sätt. Om någon pratar med mig när detta sker hör jag inte längre vad de säger. Det är som om orden försvinner och blir till bara en röst, som jag inte bryr mig om vad den egentligen säger.
Är detta bara ett utsättningssymtom, eller håller jag verkligen på att bli galen?
Ända sedan jag slutade ta Sertralinet för några dagar sedan har jag mer och mer fått en känsla som jag tror att man bara kan förstå om man själv har upplevt den. Den kan komma närsomhelst, om jag går, sitter, står, ligger i min säng - anytime, anywhere.
Känslan jag får har två komponenter.
Den första komponenten är fysisk. Säg att jag exempelvis sitter still, ritar, sittar in i väggen, vadsomhelst. Då är det som att världen rör sig. Som om den hoppade ett steg åt höger, fast jag inte rör mig. Som att tappa balansen och få svindel, utan att röra sig alls.
Den andra komponenten är mental. Det är som om under en kort sekund, då världen "hoppar till", blir allting overkligt. Världen omkring mig "dimmar ut", ungefär som när man stirrar på en vägg, eller på en sådan där tavla som man bara kan se det motivet i om man stirrar på den på ett visst sätt. Om någon pratar med mig när detta sker hör jag inte längre vad de säger. Det är som om orden försvinner och blir till bara en röst, som jag inte bryr mig om vad den egentligen säger.
Är detta bara ett utsättningssymtom, eller håller jag verkligen på att bli galen?
Kommentarer
Trackback
