Överlevare???
Den sista veckan har jag haft så mycket ångest att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Jag har proppat i mig Atarax som en galning, stuckit ner mina knutna nävar i jackfickorna och hållit huvudet nere. Jag har druckit alkohol tillsammans med mina piller (något som jag alltid har undvikit förut), shoppat, kedjerökt och gått på fotboll i snålblåst - allt för att slippa tänka, slippa känna, slippa vara närvarande i nuet.
Jag drömmer mardrömmar om den lilla fruktkniven i mitt kök, som har så vacker spets och fast handtag. Jag ser den skära i min arm, i mina handleder och hur allt bara försvinner. Men när jag vaknar är jag för feg för att genomföra det. Rädd för smärta, och rädd för att det skall finnas en himmel där uppe, ett liv-efter-detta. Jag vill inte till någon jävla himmel (eller helvete, för den delen), jag vill bara inte längre existera.
Att behöva försöka koncentrera sig på plugget är en pina, att försöka städa är en plåga, att försöka sy klart mitt jävla lapptäcke är en omöjlighet. Jag kan inte göra mer än en sak i taget, jag kan inte brygga kaffe och diska samtidigt. Jag kan inte prata i telefon och röka samtidigt.
Hur skall jag kunna överleva detta?
Jag drömmer mardrömmar om den lilla fruktkniven i mitt kök, som har så vacker spets och fast handtag. Jag ser den skära i min arm, i mina handleder och hur allt bara försvinner. Men när jag vaknar är jag för feg för att genomföra det. Rädd för smärta, och rädd för att det skall finnas en himmel där uppe, ett liv-efter-detta. Jag vill inte till någon jävla himmel (eller helvete, för den delen), jag vill bara inte längre existera.
Att behöva försöka koncentrera sig på plugget är en pina, att försöka städa är en plåga, att försöka sy klart mitt jävla lapptäcke är en omöjlighet. Jag kan inte göra mer än en sak i taget, jag kan inte brygga kaffe och diska samtidigt. Jag kan inte prata i telefon och röka samtidigt.
Hur skall jag kunna överleva detta?
Kommentarer
Trackback
