Jag är fan sämst...

Frugan kontaktade mig via MSN och ville äta sushi. Jag tänkte ?fuck all? och gick med på det. Dagen resulterade i x antal timmars häng i Kungsparken, titt på Lagerhaus, och att jag ligger 65 kr back i denna veckans budget. Jag avskyr att inte ha några pengar. För jag har verkligen inga pengar alls. Sammanlagt har jag efter räkningarna är betalda har jag 1600 kr att leva för. Det är 400 kr i veckan. För dem röker jag mer än 200. Jag förstår inte hur detta skall gå ihop. Men det är väl bara att bita ihop tänderna och hitta ett sätt. För vad skall jag annars göra? Jag har inga sparpengar, jag vill inte låna av mina vänner, och att be föräldrarna om pengar känns? fel? För då måste jag ju förklara att jag har satt mig själv i en sits där jag inte kan ta hand om mig själv. Fast det kan jag ju inte annars heller. Varje månad, när jag studerar, får jag ca 7400 kr i studiestöd, 1100 kr i bostadsbidrag och 3000 kr från mina föräldrar. Det är 11500 kr varje månad. Ändå så lyckas jag inte spara något, och vissa månader lever jag på vad jag anser vara väldigt lite pengar. Jag är fan sämst. Sämst på att hantera pengar, sämst på att klara mig på vad andra anser normalt. Och totalt shoppingberoende.

Så nu sitter jag här och mår dåligt igen. Över ekonomin, över hur dålig jag är, över allt som jag borde göra men inte gör, allt som jag inte avslutar, och livet bara känns skit. Jag borde göra något, men vad? Klockan är kvällen och det är mörkt ute och jag är för rastlös för att kunna läsa, för att kunna titta på TV, för att kolla på film, för att sy på mitt lapptäcke, för att bara ligga och dagdrömma, för att spela? Jag vill inte gå på promenad, det är för sent och det är lite läskigt ute. Jag är fast i att känna ångest och tomhet. Och jag kan inte ta mig ur det. Jag vet inte vad jag skall göra. Jag önskar att jag hade en boxboll, en sandsäck, men jag vet att det egentligen inte hjälper. Att slå saker ökar bara min aggression. Kanske borde jag hitta NÅGON att slå. Tänk att bara gå ut på gatan och spöa på första bästa person jag ser på ett någorlunda avskilt ställe. Alternativt få spö själv. Jag har aldrig riktigt blivit slagen, så jag vet inte hur jag kommer att ta det. Kanske borde jag ta reda på det.

Men allra mest vill jag ha mina rakblad (som Frugan tog från mig när jag åkte till psyket sist). Jag vill skära, skära, skära, SKÄRA! Se blodet flyta och känna smärtan. Men jag skall inte. Jag skall verkligen försöka sluta. Jag vet bara inte hur man gör.

Allt är skit, piss, bajs, meningslöst och jobbigt. Det är apati och letargi blandat med raslösthet och oro. Det bränner och sticker och gör ont, men ont på fel sätt. Jag vill ha fysisk smärta, kontrollerad smärta, något som får mig att tänka på något annat än kaoset i mig. Jag vill ha tankar som stannar kvar, men ändå inte tynger. Något som kan få mig att inte känna såhär. Kanske jag borde ta ett par piller. En Propavan och två Atarax ligger redan och löser upp sig själv i min mage. Kanske en Lyrica OCH en Mirtazapin kan hjälpa ? de har alla bieffekten att de ger dåsighet. För jag orkar fan inte.
JAG ORKAR INTE!!!!

Jag har aldrig varit en person som dricker mycket alkohol, faktum är att jag avskyr att vara full. Visserligen är jag rökare, men jag har aldrig rökt på, sniffat koks, tagit E, tjack eller någon annan olaglig drog överhuvudtaget. Jag tar heller inga lagliga droger, förutom dem som min psykiatriker skriver ut till mig, och ofta tar jag dem i måttliga doser. Men ändock sitter jag här nu med ett glas vin i handen. I hopp om sömn, lugn eller vad som helst som inte är detta. Jag inser att det är ett självskadande, självförstörande beteende. Men det spelar ingen roll. Om någon gav mig heroin just nu och lovade mig att jag skulle bli beroende av första silen och leva ett plågsamt liv, med en plågsam död som slut ? jag skulle ändå skjuta upp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0