charlyene against the world

Ännu en dag i staden. Himlen är härligt grå, i så många nyanser att det inte går att räkna. De flyter in i varandra när molnen sveper förbi. Vädret är en sådan sak som visar på människans ambivalens - jag gillar inte alla grå dagar, men jag älskar vissa av dem. Jag älskar solen stundtals, men kan lika gärna hata den i nästa sekund.

Jag träffar en Tildus som är nere, en Mattis som är trött och bakis + massor av människor som jag inte vet om jag har träffat förr... Jag skiter i det och presenterar mig ändå, så får de tycka att jag är otrevlig som inte minns dem om de så vill.

När vi står i en tråkig skivaffär ringer Frugan, vi snackar lite, jag gnäller över skolan, hon gnäller över skolan... Och jag skrattar. Ett äkta skratt... Det var längesedan.

Tillslut bryts gänger upp och jag drar till bibblan. Det första jag ser när jag kommer in på musik-avdelningen är en Joe Strummer-biografi. Jag grabbar den och går igen. Köper cigg, och tar nästa vagn hem. När jag öppnar boken och börjar läsa om dagarna runt Strummers död hör jag i hörlurarna The Clash's "Straight to Hell"... Och jag börjar nästan lipa.

Hur kommer det sig att jag kan gråta för alla utom mig själv?