Vem ligger på botten?
Det finns väldigt många människor som mår psykiskt dåligt. Det finns tusentals bloggar om detta, tusentals artiklar om det i tidningarna och det diskuteras frekvent. Många av mina nära vänner mår väldigt dåligt, iaf i perioder, jag har själv gjort det och gör det fortfarande.
Men det jag inte förstår är den här hysterin som kan uttryckas som "jag måste bevisa att jag mår sämst". En vanlig hedlig depression räcker inte längre, det måste vara adhd, manodepression, borderline eller någon annan svårighet. Och att skära sig, ja man skär sig inte "på riktigt" om man aldrig har skurit så djupt att man måste sy. Ett självmordsförsök räknad heller inte som ett självmordsförsök om man aldrig har hamnar på sjukhus för det, gärna med betstående men. Det är inte "fint" nog att ärren efter rakbladen knappt syns efter ett par år, eller att bilen hann värja undan...
Det är som om människor tävlar om vem som mår sämst, som om alla skriker på uppmärksamhet - men ingen kan ge den, för de som dessa människor tävlar med mår själva kasst och kan inte ta hand om någon annan.
Det är som om stora delar av Sverige (och andra länder) har inkorporerat i sin självuppfattning att alla mår dåligt, frågan är bara vem som mår sämst.
Men det är "fult" att påstå att människor som mår dåligt skulle kunna må bättre om de ändrade sitt beteende. Man får aldrig sparka på någon som ligger, eller hur? Men tro mig - jag är helt övertygad om att många skulle kunna må iaf lite bättre om de slutade slåss om vem som mår sämst, vem som har djupast ärr eller försökt ta livet av sig flest gånger. Om människor slutade upp med denna mycket besynnerliga form av inbördes beundran.
Samtidigt är det sorgligt att det är så man måste göra för att få människor att inse att det är på riktigt. En depression kan väl alla klara, för det är så många som redan klarar det. Eller hur...?
Men det jag inte förstår är den här hysterin som kan uttryckas som "jag måste bevisa att jag mår sämst". En vanlig hedlig depression räcker inte längre, det måste vara adhd, manodepression, borderline eller någon annan svårighet. Och att skära sig, ja man skär sig inte "på riktigt" om man aldrig har skurit så djupt att man måste sy. Ett självmordsförsök räknad heller inte som ett självmordsförsök om man aldrig har hamnar på sjukhus för det, gärna med betstående men. Det är inte "fint" nog att ärren efter rakbladen knappt syns efter ett par år, eller att bilen hann värja undan...
Det är som om människor tävlar om vem som mår sämst, som om alla skriker på uppmärksamhet - men ingen kan ge den, för de som dessa människor tävlar med mår själva kasst och kan inte ta hand om någon annan.
Det är som om stora delar av Sverige (och andra länder) har inkorporerat i sin självuppfattning att alla mår dåligt, frågan är bara vem som mår sämst.
Men det är "fult" att påstå att människor som mår dåligt skulle kunna må bättre om de ändrade sitt beteende. Man får aldrig sparka på någon som ligger, eller hur? Men tro mig - jag är helt övertygad om att många skulle kunna må iaf lite bättre om de slutade slåss om vem som mår sämst, vem som har djupast ärr eller försökt ta livet av sig flest gånger. Om människor slutade upp med denna mycket besynnerliga form av inbördes beundran.
Samtidigt är det sorgligt att det är så man måste göra för att få människor att inse att det är på riktigt. En depression kan väl alla klara, för det är så många som redan klarar det. Eller hur...?
Kommentarer
Trackback
