Årstidsjag

Läser Peter Englunds blogginlägg om hösten. Och blir faktiskt lite insprierad. Även om stora saker sällan händer mig om höstarna så förstår jag honom alltför väl när han säger att sommaren är mer av ett tillstånd än en årstid.

Men kanske alla årstider är tillstånd för mig? Kanske är det därför jag har så svårt att släppa dem när de väl övergår i nästa?

Mitt sommarjag handlar om ensamhet, dagdriveri, långsamhet, avsaknad av rutiner
(Det är nu jag drar mig undan, irriterar människor genom att inte svara i telefon, jag vill träffa så få som möjligt, utan istället vara i mig själv. Skriva, läsa, lyssna på musik - men helst av allt dagdrömma)
Mitt höstjag möter socialitet, hårt arbete, identitetskris
(Alla dessa kvällar på Kelly's eller King's Head, med en öl i näven och skrattet redo. Det är nu jag tänker att iår skall jag verkligen satsa på skolan, och när det inte blir så drabbas jag av en identitetskris. Vem är jag och varför pluggar jag?)
Mitt vinterjag fylls av mani, trötthet, men också lugn (när manin väl lägger sig)
(Så kommer vintern, och som för att kompensera för mitt intetsägande sommarjag är det nu jag fylls av tusentalsprojekt - alla vilka kommer att fallera så snart den första vårdagen kommer)
Mitt vårjag är ångest, ambivalens, hysteri och en evig trötthet
(Detta är tiden när jag helst av allt vill dö. Det är nu mina ätstörningar tar sig de mest absurda former, det är nu jag får för mig att skära mig själv, det är nu jag har absolut ingen tro på mig själv och jag vill bara sova, sova, sova bort tiden...)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0