Ta dig i kragen, Charly
Det där med att inte tycka synd om mig själv går inte så bra... Fast egentligen tycker jag inte synd om mig själv, jag vet bara inte vad jag skall göra. Jag vill finna en väg ut... Och jag vill att människor skall inse att det inte bara är "rycka upp sig" (vad det nu än egentligen betyder) - tro mig, jag har försökt.
Jag höll på att bli rosenrasande på M idag när hon sade ju detta. Hon frågade "hur är det?", jag svarade "det funkar" och hon sade "men ryck upp dig!". Jag svarade bara ett "mmm", eftersom jag kände mig arg, ledsen och sårad.
Jag vet nu att det inte bara går att ta sig i kragen och sedan må bättre. Men jag tar ändå åt mig. Tar åt mig när min mamma frågar varför jag sover till ett om dagarna (iaf ibland, jag kom faktiskt ur sängen före tio idag), tar åt mig när människor inte förstår att jag inte orkar prata i telefon, inte orkar träffa de flesta människor. Jag försöker vara social, försöker vara "normal", men man orkar inte alltid.
Och när man säger saker som "jag orkar inte träffa någon" blir människor oftast sårade och tror att det är någonslags undanflykt. Så till alla er som jag inte har orkat träffa fastän jag har sagt att jag vill: Tro mig, jag vill träffa er! Jag tycker om er, annars skulle ni inte vara mina vänner. Men det är inte så att jag sitter hemma för att jag tycker det är kul. Jag gör det för att jag inte klarar av världen just nu. Och om ni tror att det är någonslags dålig undanflykt - då känner ni inte mig.
Men den enda som jag kan träffa nu utan stora mängder alkohol är min fru, och det är bara för att jag måste (lite svårt att undvika om man bor tillsammans) och för att hon har slagit sig in i mitt lilla rum.
Och till alla er som tror att detta är bara självömkan och "tycka synd om sig själv" och att jag är klen och svag för att jag inte tar mig i kragen och gör det som alla andra människor verkar klara av: Ta ut huvudet ur arslet!
Jag höll på att bli rosenrasande på M idag när hon sade ju detta. Hon frågade "hur är det?", jag svarade "det funkar" och hon sade "men ryck upp dig!". Jag svarade bara ett "mmm", eftersom jag kände mig arg, ledsen och sårad.
Jag vet nu att det inte bara går att ta sig i kragen och sedan må bättre. Men jag tar ändå åt mig. Tar åt mig när min mamma frågar varför jag sover till ett om dagarna (iaf ibland, jag kom faktiskt ur sängen före tio idag), tar åt mig när människor inte förstår att jag inte orkar prata i telefon, inte orkar träffa de flesta människor. Jag försöker vara social, försöker vara "normal", men man orkar inte alltid.
Och när man säger saker som "jag orkar inte träffa någon" blir människor oftast sårade och tror att det är någonslags undanflykt. Så till alla er som jag inte har orkat träffa fastän jag har sagt att jag vill: Tro mig, jag vill träffa er! Jag tycker om er, annars skulle ni inte vara mina vänner. Men det är inte så att jag sitter hemma för att jag tycker det är kul. Jag gör det för att jag inte klarar av världen just nu. Och om ni tror att det är någonslags dålig undanflykt - då känner ni inte mig.
Men den enda som jag kan träffa nu utan stora mängder alkohol är min fru, och det är bara för att jag måste (lite svårt att undvika om man bor tillsammans) och för att hon har slagit sig in i mitt lilla rum.
Och till alla er som tror att detta är bara självömkan och "tycka synd om sig själv" och att jag är klen och svag för att jag inte tar mig i kragen och gör det som alla andra människor verkar klara av: Ta ut huvudet ur arslet!
Kommentarer
Trackback
