charlyene against the world

Jag minns inte när jag började misstänka att jag var deprimerad. När man är tonåring snurrar allt i huvudet, men det är svårt att faktiskt inse något. Jag trodde att det var så livet var - hårt, kallt och förjävligt. Och inte minst ensamt. Sedan dess har jag tänkt om - många gånger. Men nu är det en svacka. En djup sådan. Värst är ångesten. Den gnager hål i bröstet på mig och paralyserar mig. Att inte kunna gå ur sängen på morgonen, trots att man är vaken - det gör ont.

Men imorgon skall jag till läkaren. Skall KRÄVA antidepp, lugnande och att bli uppsatt på väntelistan till psykolog. Jag vet inte hur det kommer gå, jag har försökt förr och inte blivit trodd. Nu har jag dock ett annat stöd än jag hade då...

Allt jag vill är att se en ljusning. För det existerar inte i min värld just nu.

I övrigt så lyckades jag faktiskt ta mig till skolan idag. Det kanske inte låter som mycket, men för mig var det en stor bedrift. Nu skall jag bara försöka äta någonting...

Varför blev det såhär?