charlyene against the world

Detta är ett av de desperata inlägg som jag ibland skriver - den sorten som jag aldrig orkar läsa när andra har lagt ut dem. Så jag förstår dig om du inte orkar läsa. Men förstå detta. Att skriva är att få ur sig saker, att skriva är att lätta hjärtat, själen, hjärnan - kalla det va fan du vill. Min kväll har gått åt helsike. Jag vet att andra inte ser det så, men jag gör det. Det började bra. Pratade med M i telefon igår, hon sade att hon skulle ge sig själv en spark i röven och inte prata om problem. Vilket vi inte gjorde. Så ikväll ilade jag hem, bytte kläder till fin klänning för jag käner för det och knatade iväg till Kelly's. Örjan kom dit. Jag gillar Örjan, trots att Frugan ogillar honom. Sedan kom Andreas, även känd som M's valp och sist Jesper som gav mig underliga komplimanger. Så kom också ett gäng människor som jag inte känner. Jag pratade med ett par av dem, skojade med Jesper och Örjan och hade kul. Blev full. När det var dags att bege sig hemåt följde jag med en av de nya människorna, men Andreas och M kom snart ikapp oss. På vagnen mot centrum fick jag panikångest.

Riktigt jävla fet panikångest. Den där sorten som man inte kan förklara för någon som aldrig har haft det. Men det är som att vara nära döden och vara livrädd för att dö. Eller som att hamna under vattnet och inte kunna andas och inte kunna ta sig upp. Anyway. Andreas (valpen) säger bara: Vill du gå av? Och jag svarar ja. Jag tycker att han är underbar för att jag inte behövde förklara. Jag tycker att M är underbar för att hon hoppade av med mig.

Vi knatade till Brunnsparken, jag tog min vagn och M gick med Andreas hem för inga vagnar gick hem till henne. Vad kan man säga? Panikångest är inget man lär sig att leva med, det är lika för jävligt varje gång.