charlyene against the world

Inatt är det 70 år sedan Kristallnatten. 70 år är nästan en livstid, snart kommer det förmodligen inte att finnas någon kvar som levde då; än mindre någon som vid tidpunkten var gammal nog för att kunna minnas något av det som skedde. Jag säger inte att vi skall leva i det förgångna, men det kan finnas en poäng i ett ta till sig filosofen George Santayana's ord om att vi inte känner till vårt förflutna är vi döma att upprepa det, dvs göra om våra misstag.

Det här är en bra dag inte bara att minnas Kristallnatten, utan också vad som kan ske om människors missnöje tillåts gå ut över andra. Det är alltid så lätt att skylla på någon annan, oavsett om det gäller att hitta en syndabock för ens egna handlingar eller för den situation en är i.

Åren efter första världskriget präglades av ekonomisk instabilitet, allmän osäkerhet, arbetslöshet och på vissa ställen (som tex i Tyskland) av hyperinflation. Vi har alla sett bilderna där sedlar används som leksaker eller för att elda med, eftersom de är mer värda som leksaker eller bränsle än att faktiskt försöka köpa saker med.



För mig är det självklart att människor socioekonomiska situation spelar roll för hur en ser på världen. Att tro något annat är, för mig, naivt. Är människor nöjda, med mat i magen och tak överhuvudet, har de lättare att sträcka ut en hand och hjälpa andra. I ett samhälle som säger att ingen skall lämnas utanför, att ingen skall tvingas till att leva i ovärdigt, är det lättare att få människor att förstå att alla människor har ett lika värde.

Å andra sidan, i ett samhällsklimat där människor känner sig tvingade till att värna först och främst om det egna, där risken för misär finns runt knuten eftersom inget socialt skyddsnät finns att tillgå, där sluter människor sig inom den egna gruppen och vill inte att andra skall komma hit och "stjäla" vad de anser vara deras. I ett samhälle där staten tydligt visar att det är bara vissa människor som räknas som riktiga medborgare, där kommer de som tillhör denna grupp att sluta sig samman och bilda en mur mot de resterande.

Kanske kan det vara värt att minnas Kristallnatten idag, och istället för att tänka "det kommer aldrig att hända igen, iallafall inte i Sverige", så kan vi undra vad som egentligen häner och sker här just nu. I vårt eget lilla land, där sjukskrivning är något som en får var i högst ett år, där arbetslösa får allt mindre pengar, där alla som inte jobbar inte räknas som fullödiga medborgare. Där det sociala skyddnätet har urholkats såpass att Sverige snart inte längre kan räknas som ett välfärdssamhälle. Där människor tvingas leva på gatan, för att myndigheterna väljer att se dem inte som människor, utan som byråkratiska fall.

Kanske Kristallnatten aldrig kommer att hända igen. Troligtvis inte, eftersom även om historien upprepar sig, är det sällan som exakta händelser återkommer. Allting är beroende av dess kontext. Men det betyder inte att vi inte kan dra liknelser till vår egen tid, till vår egen plats, till vår egen kontext. Till Sverige där främlingsfientligheten hårdnar, där sjukskrivna och arbetslösa i allt högre grad får skylla sig själva, där byråkratin gör det allt svårare för människor att leva ett värdigt liv, och där samhällsklimatet blir allt kallare. Den ekonomiska krisen kommer ytterligare att späda på detta, öka människors osäkerhet och rädsla, tills framtiden är här. En framtid jag fruktar.


Läs även andra bloggares åsikter om kristallnatten, osäkerhet, rädsla, socioekonomisk position, samhällsklimat, ekonomisk kris, främlingsfientlighet, medborgarskap, välfärdssamhälle