Den sjuka elitismen
Tyvärr tycks ämnet vara nästintill outtalat, eller kanske till och med tabu. För det tycks vara få som skriver om detta. Men visst är det så att vissa verkar räknas som mer "äkta" psykfall än andra?
Ett "riktigt" psykfall är någon som är ung, lider av något mer än "bara gammal vanlig" depression, har begått minst två självmordsförsök som har resulterat till en tripp till IVA (gärna fler), har synliga ärr efter självskadebeteende och har en psykisk sjukdom som innebär att andra märker den (tex psykoser, tics med mera). Detta psykfall skall vara sjukskrivet sedan en längre tid och gärna ligga inlagd på sluten avdelning, och helst ha förstått att något är "fel" sedan tidig ålder. Hen skall ha prövat minst fem mediciner som inte har fungerat och skall kunna dra minst fem historier om hur hen har felbehandlats inom psykvården. Gärna skall någon form av övergrepp ha förekommit i henoms historia, samt naturligtvis droger. Hen skall utöva minst tre former av självskadebeteende (tex skära sig själv, kräkas, bränna sig själv med eld).
Alla psykfall därute - känner ni igen er???? För sanningen att säga är jag trött på att inte räknas till de "äkta" psykfallen för att jag har varit sjukskriven i mindre än ett halvår och inte gick mer än fyra gånger hos BUP. Jag är trött på att självmordsförsök inte räknas som självmordsförsök om de inte resulterar i livshotande skador. Jag är trött på att den minoritet som passar in på beskrivningen innan är den enda som räknas. Jag är trött på Berny Pålsson (som förmodligen omedvetet har bidragit till denna elitism) och trött på schizofreni och disassociativ personlighetsstörning. Jag är trött på bipoläritet och jag är jävligt trött på borderline (som jag troligtvis har). Spelar gammal vanlig hederlig ångest ingen som helst jävla roll längre???
Jag är trött på att det sparkas på psykfall som jobbar eller pluggar, som om det automatiskt gör att man är friskare. Jag är trött på att det sparkas på dem som redan ligger när idioter slänger ur sig kommentarer som "depression är inte så farligt - det får ju alla någon gång i livet" som om depression inte vore en allvarlig sjukdom. Jag är trött på att få höra att jag inte är sjuk för att jag inte har en diagnos, eller för att jag klarar av att handla mat själv.
JAG ÄR BARA SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT INTE TAS PÅ ALLVAR!!!
Så till alla er som ångar er åt denna elitism, som tycker att man bara är "äkta" om man når över (eller under) eran förbannat subjektiva gräns:
Jag hoppas att nästa gång ni försöker ta livet av er så dör ni! För jag vill inte dela planet med er!
Läs även andra bloggares åsikter om elitism, psykisk sjukdom, psykfall
Jag förstår inte dne typen av elitism, men jag har också märkt av den på vissa håll. Jag känner igen mig i mycket i beskrivningen av ett s.k. äkta psykfall, men inte allt, och jag stör mig enormt på de som ignorerar andras problem bara för att de inte är som stereotypen av ett psykfall. Men den som skriker mest hörs mest, sade någon till mig i går. Så fortsätt att skrik för din rätt till rätt hjälp, även om det finns en massa idioter som tycker att man måste må väldigt bra eftersom man aldrig försökt ta sitt liv eller bara varit sjukskriven si eller så länge. De vet inte vad som pågår i ens hjärna.
Det är störande att något så diversivt som psykisk sjukdom skall tryckas in i en och samma mall. Som om man inte hade tillräckligt med problem utan att tryckas ner i sulorna av andra som inte tycker att man är tillräckligt sjuk. Så fortsätt skrik du med!
håller PRECIS med dig! skulle velat skriva samma text själv! mkt bra skrivet.
Till stålis:
*tackar, bugar och faller nästan över av förtjusning*
