charlyene against the world

Jag lyssnar på Flogging Molly och försöker komma igång med min dag. Det är meningen att jag skall åka ut till Förorten på andra sidan staden och umgås med Mannen och Mannens son. 2,5 år gammal är det en smart unge som kan läsa siffror upp till 100, kan hela alfabetet och vet att han är älskad.

Häromdagen studsade sonen runt i soffan som en tokig och Mannen frågade lite retsamt om han var galen. Sonen svarade "Nej, jag är inte galen. Jag är pappas älskling." Och fortsatte hoppa runt i soffan.

Hur svårt jag än har för att umgås med barn försöker jag få det att fungera. För att det skulle skapa sådana problem om det inte fungerade. Men när man inte mår bra är det svårt med någon som ständigt försöker kräva ens uppmärksamhet. Men som sagt - jag försöker.

Annars är inget nytt i min värld. Personer kommer och går, jag dödar min tid och smärta med hetsätning och längtar efter rakblad. Det är meningen att jag skall ha "semester" nu. Det innebär att fram tills i början av augusti har jag inget att göra. Ingen terapi, inga samtal med psykiatrikern - ingenting. Alla har gått på semester, och PMH är inte klara med min initiala utredning ännu.

Så jag väntar spänt på att nästa månad skall börja. Då får jag veta om jag har tecken på en personlighetsstörning, då får jag veta vad som sker med mig i nästa skede. Officiellt har jag fått behandling sedan i slutet av novemeber förra året. Inofficiellt tycker jag att min behandling inte ens har börjat.

Men jag har iallafall tagit ett beslut. Jag skall imorgon börja ta mina Zyprexa. Jag skall ge dem en månad och se om det fungerar. För just nu är jag villig att göra vad som helst för att inte må såhär.



Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, behandling, relationer, barn, terapi, medicin