Ett djupt andetag innan man dyker

Jag är glad att jag inte dricker alkohol i stora mängder. Glad att jag inte gillar att vara full. För då hade jag nog supit ner mig igår. Fy fan vilken dag. Rastlös och uttråkad, med ångesten som en knytnäve i bröstet och inget annat än trassliga garnnystan i huvudet - ni vet den typen som om man drar i en tråd dras det åt hårdare och hårdare på ett annat ställe.

Jag fick en massa saker gjorda, men ändå inget vettigt. Allting kändes så meningslöst. Så jag spelade ett fånigt onlinespel jag har hittat (Luxor) om och om och om igen; samtidigt som jag hade värsta "jaghatarvärlden"-mixen i min Winamp. Mellan varven stoppade jag fingrarna i halsen och kräktes. Kräktes upp all den äckliga mat som jag hade stoppat i mig. Men jag lyckades avhålla mig från rakbladet iaf.

Idag skall jag träffa psykiatrikern igen. Hon ska ge mig sjukintyg och andra viktiga papper, kommer att gnälla på mig för att jag inte har pratat med studievägledaren (men hur kan man prata med någon som vägrar att svara i telefon?), och ställa frågor som får mig att gråta. Som "vad ska du göra nu"?

Sist jag var där var jag så hjälplös som en treåring som inte kan ta på sig skorna själv. Jag satt bara och grät och svarade "jag vet inte" på varje fråga hon ställde. Då hade jag iofs underlig medicin i systemet.
Men idag känns inte mycket bättre. Jag har vaknat "every hour on the hour" natten igenom. Vid 6 fick jag nog och satte ner mina krampdarriga fötter på den nydammsugna mattan. För att ta mig så långt som tvärs över rummet till datorn. Well, well... Just another day in paradise.

Och vad är det man brukar säga: "The trick is to keep breathing"?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0