Dagens blablabla - och frågan om jag har ett val
Seroquel:en har börjat gå ur kroppen. Skönt. Nu kan jag äntligen börja tänka igen. Vaknade av mig själv strax före åtta idag. Det är fan inte ofta. Så nu sitter jag med min gröt och en kropp som inte riktigt gör som jag vill att den ska göra. Den rycker och drar sig samman och beteer sig underligt. Men det är småsaker. Petitesser.
Igår fick jag ett ryck - diskade, dammade, lade in den rena tvätten i skåpen efter att den har legat i min tvättkorg (läs IKEAkasse) i ett par veckor. Idag ska jag dammsuga, ringa studievägledaren och träffa sjukgymnasten. Och sätta in mina sista mynt på banken så att jag har några kronor på mitt konto att leva på till och med söndag.
Om jag orkar. Jag känner att jag inte har någon motståndskraft alls. Så om ångesten blir för stark, om den växer bara lite, lite till. Ja... Då kommer jag att reduceras till ingenting. Till bara "Charly-mår-dåligt-ligger-på-golvet-och-lipar". Det är en roll jag inte är 100% komfortabel med. Men jag spelar den utan val.
Det är nästan det som är det värsta. Att inte ha något val. Jag kan inte välja att vara sjuk/inte vara sjuk lika lite som någon kan välja att ha/inte ha halsfluss. Visst, allt handlar om hur man hanterar det. Men för mig är självskadebeteende lika naturligt som det är för de flesta människor att hosta. Det hjälper iaf för stunden. Och nu är jag sjukskriven. På riktigt. Inte bara "jag skiter i vad läkaren säger, jag ska minsann inte vara sjukskriven" - utan jag ska verkligen hoppa av, säga nej, säga "hoppelihej-sug-mej-för-jag-är-en-patetisk-tjej".
Det finns två aspekter av detta som skrämmer mig.
1) Jag vill inte vara lat. Det är så jag känner mig - jävligt lat. Som om jag inte pallar minsta lilla sak, fastän jag egentligen är superbra. Jag vet att man inte är lat för att man är sjuk, men det är så jag känner mig.
2) Sjukskrivning är för sjuka människor. Ni vet - de där som knappt tar sig ur sängen. Sådana som har verkliga problem eller sjukdomar. Jag vet att jag är detta, men jag vill inte inse det.
Hemskt att säga - men jag vill inte bli som vissa jag känner som har varit ut och in i sjukvården/psykvården under 10 år, tar massor av mediciner och nu är så passiviserade att de aldrig kommer att kunna jobba. De har gjort sig själva till offer. Jag vill inte bli sådan. Har jag något val?
Igår fick jag ett ryck - diskade, dammade, lade in den rena tvätten i skåpen efter att den har legat i min tvättkorg (läs IKEAkasse) i ett par veckor. Idag ska jag dammsuga, ringa studievägledaren och träffa sjukgymnasten. Och sätta in mina sista mynt på banken så att jag har några kronor på mitt konto att leva på till och med söndag.
Om jag orkar. Jag känner att jag inte har någon motståndskraft alls. Så om ångesten blir för stark, om den växer bara lite, lite till. Ja... Då kommer jag att reduceras till ingenting. Till bara "Charly-mår-dåligt-ligger-på-golvet-och-lipar". Det är en roll jag inte är 100% komfortabel med. Men jag spelar den utan val.
Det är nästan det som är det värsta. Att inte ha något val. Jag kan inte välja att vara sjuk/inte vara sjuk lika lite som någon kan välja att ha/inte ha halsfluss. Visst, allt handlar om hur man hanterar det. Men för mig är självskadebeteende lika naturligt som det är för de flesta människor att hosta. Det hjälper iaf för stunden. Och nu är jag sjukskriven. På riktigt. Inte bara "jag skiter i vad läkaren säger, jag ska minsann inte vara sjukskriven" - utan jag ska verkligen hoppa av, säga nej, säga "hoppelihej-sug-mej-för-jag-är-en-patetisk-tjej".
Det finns två aspekter av detta som skrämmer mig.
1) Jag vill inte vara lat. Det är så jag känner mig - jävligt lat. Som om jag inte pallar minsta lilla sak, fastän jag egentligen är superbra. Jag vet att man inte är lat för att man är sjuk, men det är så jag känner mig.
2) Sjukskrivning är för sjuka människor. Ni vet - de där som knappt tar sig ur sängen. Sådana som har verkliga problem eller sjukdomar. Jag vet att jag är detta, men jag vill inte inse det.
Hemskt att säga - men jag vill inte bli som vissa jag känner som har varit ut och in i sjukvården/psykvården under 10 år, tar massor av mediciner och nu är så passiviserade att de aldrig kommer att kunna jobba. De har gjort sig själva till offer. Jag vill inte bli sådan. Har jag något val?
Kommentarer
Trackback
