Del 1 - Gränslandet, kapitel 1 - Gränslandet
Jag har bott i Gränslandet i tio år. Jag var enbart sexton när jag flyttade hit, till mina rum och mitt torn. Det var förutbestämt att det var så det skulle bli; jag sattes upp i Gränslandets bostadskö redan som litet barn. Men det är först på senare år som jag har förstått att inte alla bor såhär, att Gränslandet är abnormalt och inte något som alla förflyttas till vid en viss ålder. Jag förstod tidigt att Gränslandet i sig var något ovanligt, något som särskiljde sig från mängden. Men jag förstod inte hur Gränslandet särskiljde sig, jag förstod inte att Gränslandet på många sätt och vis är motsatsen till det som andra kallar liv. Jag visste om andra bostadsplatser, men jag trodde att de var, om inte likadana, så snarlika. Nu vet jag att jag hade fel; nu vet jag att det är ett av Gräslandets kännetecken att veta att det är annorlunda på något sätt, men inte förstå hur och därför anta att skillnaderna mellan Gränslandet och resten av världen är små, obetydliga. Det är dimman som gör det, har jag nu förstått. Dimman som slingrar och sveper över Gränslandet var dag och var natt, som tränger in i våra torn och skuggar våra ögon. Dimman gör det svårt att se klart, dimman hindrar invånarna här från att se vad som verkligen är; och när de blandas med röken från de heliga bålen är det svårt att se något alls.
Det som gör det än svårare att särskilja Gränslandet från Den Vanliga Världen är att Gränslandets population är differentierad. Vi är alla olika; långa och korta, tjocka och smala, hätska och tysta, svarthåriga och blonda delar boplats med mörkhyade och ljushyade, blåögda och grönögda, tillbakadragna och flamboyanta, besserwissrar och de som tror att de inte kan något alls. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi alla är invånare i Gränslandet. Och det är inte något vi är stolta över, det är inget vi basunerar ut. Varje gång vi tvingas skriva ut våra adresser gör vi det med en känsla av skam. För Gränslandet är ett slumområde, fyllt av faror och utomståendes fördomar. Det finns en liten, men högljudd, nationalistisk rörelse. Den skriker ofta om stoltheten över att bo i Gränslandet, att vara medborgare i landet Annorlunda (ett ord som den nationalistiska rörelsen använder i positiv bemärkelse) och agerar medlöpare till gränsvakterna. Men de är i minoritet. De skriker dock så högljutt att de ofta kan höras på andra platser än här, så medborgarna i andra länder tror ofta att det är så vi alla är här – högljudda och stolta över vårt land. Det är inte sant. De flesta av oss vill inte bo här, vi vet bara inte var vägen ut går. Vi vet att det finns de som har lämnat Gränslandet, för att aldrig återkomma. Men de lämnar oss via vägar vi inte själv kan se, och därför vet vi inte var vi skall börja leta. De flesta av oss försöker en gång eller annan att fly. Men vägarna är fyllda av eld, rök och tornbuskar; och de ser alla likadana ut, oavsett om de leder till frihet eller fördärv. Det är inte bara vägarna i sig som är farliga, väktarna lyckas ofta framgångrikt stoppa den som ger sig ut på jakt efter en väg ut. Värst av dem alla är vaktchefen; enbart i ensamheten i våra rum och våra torn vågar vi säga hans rätta namn: Rädsla. Rädsla är stor, stark och använder sig av fula knep för att få som han vill. Ofta smyger han upp bakifrån och tar strypgrepp på den som tror sig kunna smyga obemärkt förbi. Andra gånger använder han sig av manipulation och låter dimman sväva allt tjockare för att vi inte skall se var vi sätter våra fötter. Rädsla lyder inte någon, förutom Han som inte har något namn. Han är Kung över Gränslandet, och vi kallar honom oftast Kungen eller rätt och slätt bara Han. Han styr med terror över vårt lands mark och invånare. Rädsla är bara en av Hans trogna undersåtar; Han har många fler och använder dem ständigt för att hålla oss i schack. Det är inte ofta som utomstående får komma på besök hos oss här, tillstånd måste sökas och även när tillstånd ges (efter lång tid av byråkratiska formaliteter och mutor) läggs dimman alltid lite extra tjock när besökare kommer, så att de inte skall se hur det verkligen ser ut. Ibland lyckas någon utomstående bryta sig in. Det är sällan det händer, och skapar alltid stor uppståndelse. Vissa av oss blir glada, i hopp om att det kan vara en guide som kan vägen ut. Andra blir arga, och gör allt för att gå i väktarnas spår och så snabbt som möjligt köra ut inkräktaren. Väktarna i sig själva är många, de finns överallt. Ibland osynliga, ibland tornande över dig, kan du sällan undslippa dem förutom korta stunder i ditt eget torn. De lever på din osäkerhet, livnär sig på dina tvivel. De suger kraft ur dig varje gång de kommer nära. Väktarna kan ibland låtsas vara dina vänner, spela kort med dig en ensam kväll. Men du inser snart att i deras parti förlorar du alltid. Trots detta fortsätter du, för i deras sällskap är du säker från många andra faror. De visar dig säkra vägar från ditt arbete till ditt hem, får dig att undvika mat du inte mår bra av, och slår bort vilddjuren. Utan väktarna skulle jag säkerligen vara död idag. Men de binder mig också vid mitt torn, vid mitt hem, vid Gränslandet. De förhindrar att jag ens börjar leta vägar ut. Väktarna är nog så farliga, när de är på det humöret.
Alla i Gränslandet bor i ett eget torn, med flera egna rum. Varje rum har en egen färg, från svart till vitt och tillbaka igen. De färger rummen målats med är inte bestämda av dem som bor i tornen; färgerna bestäms istället av Kungen, allmäktig ända in i våra privata utrymmen. Kanske vore det inte så illa om färger bara vore färger. Men vi som bor här påverkas av vår omgivning, av hur rummen ser ut. Därför är blåa rum tomma och ensamma, svarta rum fyllda av självhat, gula av blixtrande ångest, ljusgröna av avundssjuka, mörkgröna av förakt, röda av vrede, orangea av irritation, lila av melankoli, gråa av avtrubbad känslolöshet, och endast det vita, klara rummet av lugn. Gränslandet kännetecknas först och främst av instabilitet. De fysiska lagar du känner verkar inte här. Gravitationen kan plötsligt släppa, för att ögonblicket senare dra tillbaka oss till jorden igen i fritt fall. Rummen vi bor i ändrar ofta form och storlek. Vissa av dem kan vara låsta i åratal, för att sedan plötsligt öppna sig. Andra rum, som inte ens har haft dörrar, kan en dag finnas slutna och omöjliga att bryta upp. Det rum du somnar i är sällan det rum du vaknar upp i. Ibland räcker det med att du sluter ögonen bara en sekund för att du skall öppna dem på en helt annan plats än den du befann sig på nyss. Jordbävningarna, så frekvent förekommande här, kan på ett ögonblick rasera dina rum och ditt torn och lämna dig naken, utelämnad till vilddjurens nåd; något som de sällan visar. För vilddjuren i många och slåss varje natt om att få slita dig i stycken. Så faller du I Gränslandet gör du säkrast att så snabbt som möjligt återuppbygga dina rum och ditt torn, innan vilddjuren hittar dig.
I centrum av Gränslandet finns sjön. Den är inte stor, jag kan se tvärs över den under klara dagar. Men den stormar ofta, fylls av ett väder som existerar endast där. I en cirkel kring finns det som kallas för Slätten. Det är inte mer än en välansad gräsmatta, med en scen uppställd i väster. Det är här som Kungen håller sina tal, det är hit som besökare förs. Utanför Slätten finns staden, där caféer delar plats med bibliotek och barer, där shoppingcentrat som inrymmer mer än hundra affärer trängs med simhallen och bowlinghallen. I förorterna bor invånarna, det är här, utanför stadens gränser, som våra torn är resta. Det är lätt att ta sig hit, kommunikationerna är välutbyggda med bussar som går var tionde minut. Bortanför förorterna tornar bergen upp dig, likt massiva jättar omringar de Gränslandet. Ofta höljs de i dimma, och ibland tycks de närmare, ibland långt borta. Ibland tycks de levande, som väktare utan ögon med en mantel av dimma och rök. Hur de ser ut på bortre sidan, den som vilar mot Gränslandets gränser är svårt att se. Endast från de allra högsta tornen kan en skymta något alls av det som finns bortanför. Himlen är svagt uppfylld av solen, som ofta tycks grå bakom dimman. Men vissa dagar, när Kungen är på dåligt humör, fylls den av tjocka moln; svarta och vita. När solen strömmar molnen kan den endast tränga igenom de vita, och världen ser ut att vara fylld av ljus och mörker. Det är svårt att tänka klart då, för molnen har en underlig förmåga att få oss att tro att det är så världen är. Svart och vit, utan gråzoner. Jag vet flera som har blivit tokiga under dessa dagar, flera som har sparkat på sina bästa vänner bara för att sedan gå till sängs med deras värsta fiender. Jag försöker hålla mig inomhus dessa dagar, jag klarar inte av det svarta och vita; klarar inte av att känna mig hjärna förvrängas av ljuset och veta att det är fel, men inte kunna göra något åt det.
Gränslandet är placerat mellan Den Vanliga Världen och landet Kaos. Gränserna är raviner fyllda av antingen kokande lava eller metervis av is. Det tycks inte finnas några broar. Alla vägar leder till gränsen, bara för att sedan lura dig ner i en ravin just när du ser friheten på andra sidan. Om du inte har otur såklart, och förs mot landet Kaos. Jag har varit där en gång, och vill aldrig mer resa dit igen. Därför undviker jag numer att försöka fly, för jag vet att risken är stor att Kaos är där jag hamnar. Och jag tror inte att jag kan överleva det en gång till. Mina minnen därifrån är suddiga, men kännetecknas av panik. Kaos bebos mest av spöken; ibland svävar de in över Gränslandet i skymningen bara för att påminna oss om vad som kan ske om vi inte är snälla och duktiga. De tränger in genom väggar, fyller din mun så att du inte kan skrika och penetrerar sig in bakom dina ögonglober för att fylla dig med smärta. Det går inte att stänga ute dem, hur hårt du än blundar. Om de har valt ut dig till sitt offer är du redan dömd. Ju närmare du kommer landet Kaos, desto tätare blir dimman, desto tjockare blir röken. Tillslut blir allting till skuggor och du kan inte längre särskilja vän från fiende, sten från jord, verklighet från dröm. Allting blandas samman, och du är inte längre dig själv, utan någon annan, en främling. I Kaos är allting farligt, för bakom varje blomma finns ett törne som väntar att sticka dig. Det är hit du skickas när Gränslandet inte längre tycks passa dig, som ett straff för att du inte kan nöja dig. Och har du en gång varit i landet Kaos kan du räkna med att spökena känner igen dig långt efter att du har lämnat dess område, och de kommer för att hälsa på dig allt oftare.
Det finns faktiskt ett sätt att slippa Gränslandet, ett sätt som inte involverar att övergå till Kaos eller att fly. Du kan gå till Kungen och be om benådning. Det är en process som ofta tar tiotals år, men det går tillslut att släppas fri; eller i alla fall förflyttas till utkanten där Gränslandets makt är svagare. Men för att kunna benådas måste du erkänna Hans totala och kompletta makt, och visa att du kan foga dig efter den. Ett snedsteg och din benådning flyttas fram på obestämd tid. Kungen ogillar dissidenter, avskyr meningsmotståndare och är känd för att döda dem som motsätter sig hans makt. Men är du Honom trogen finns det en chans att du en gång kan slippa fri; nedbruten av åren som Hans slav, söndertrasad av tiden som har gått under Hans herravälde. Han kan bestämma sig för att krossa dig om du visar dig icke trogen eller om Han helt enkelt känner för det en dag. Då dör du i ett hav av smärta, ensam och utan chans till räddning. Jag antar att det kan vara en form av tröst att veta att en snart, väldigt snart, skall dö. Jag antar att för många kommer döden som en befrielse. Kungen själv påpekar detta ofta: Att han är Befriaren, den som gör slut på lidandet. Att det är Han som skapar lidandet får en inte ens säga högt. Det är förbjudet och bestraffas omedelbart.
Det som gör det än svårare att särskilja Gränslandet från Den Vanliga Världen är att Gränslandets population är differentierad. Vi är alla olika; långa och korta, tjocka och smala, hätska och tysta, svarthåriga och blonda delar boplats med mörkhyade och ljushyade, blåögda och grönögda, tillbakadragna och flamboyanta, besserwissrar och de som tror att de inte kan något alls. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi alla är invånare i Gränslandet. Och det är inte något vi är stolta över, det är inget vi basunerar ut. Varje gång vi tvingas skriva ut våra adresser gör vi det med en känsla av skam. För Gränslandet är ett slumområde, fyllt av faror och utomståendes fördomar. Det finns en liten, men högljudd, nationalistisk rörelse. Den skriker ofta om stoltheten över att bo i Gränslandet, att vara medborgare i landet Annorlunda (ett ord som den nationalistiska rörelsen använder i positiv bemärkelse) och agerar medlöpare till gränsvakterna. Men de är i minoritet. De skriker dock så högljutt att de ofta kan höras på andra platser än här, så medborgarna i andra länder tror ofta att det är så vi alla är här – högljudda och stolta över vårt land. Det är inte sant. De flesta av oss vill inte bo här, vi vet bara inte var vägen ut går. Vi vet att det finns de som har lämnat Gränslandet, för att aldrig återkomma. Men de lämnar oss via vägar vi inte själv kan se, och därför vet vi inte var vi skall börja leta. De flesta av oss försöker en gång eller annan att fly. Men vägarna är fyllda av eld, rök och tornbuskar; och de ser alla likadana ut, oavsett om de leder till frihet eller fördärv. Det är inte bara vägarna i sig som är farliga, väktarna lyckas ofta framgångrikt stoppa den som ger sig ut på jakt efter en väg ut. Värst av dem alla är vaktchefen; enbart i ensamheten i våra rum och våra torn vågar vi säga hans rätta namn: Rädsla. Rädsla är stor, stark och använder sig av fula knep för att få som han vill. Ofta smyger han upp bakifrån och tar strypgrepp på den som tror sig kunna smyga obemärkt förbi. Andra gånger använder han sig av manipulation och låter dimman sväva allt tjockare för att vi inte skall se var vi sätter våra fötter. Rädsla lyder inte någon, förutom Han som inte har något namn. Han är Kung över Gränslandet, och vi kallar honom oftast Kungen eller rätt och slätt bara Han. Han styr med terror över vårt lands mark och invånare. Rädsla är bara en av Hans trogna undersåtar; Han har många fler och använder dem ständigt för att hålla oss i schack. Det är inte ofta som utomstående får komma på besök hos oss här, tillstånd måste sökas och även när tillstånd ges (efter lång tid av byråkratiska formaliteter och mutor) läggs dimman alltid lite extra tjock när besökare kommer, så att de inte skall se hur det verkligen ser ut. Ibland lyckas någon utomstående bryta sig in. Det är sällan det händer, och skapar alltid stor uppståndelse. Vissa av oss blir glada, i hopp om att det kan vara en guide som kan vägen ut. Andra blir arga, och gör allt för att gå i väktarnas spår och så snabbt som möjligt köra ut inkräktaren. Väktarna i sig själva är många, de finns överallt. Ibland osynliga, ibland tornande över dig, kan du sällan undslippa dem förutom korta stunder i ditt eget torn. De lever på din osäkerhet, livnär sig på dina tvivel. De suger kraft ur dig varje gång de kommer nära. Väktarna kan ibland låtsas vara dina vänner, spela kort med dig en ensam kväll. Men du inser snart att i deras parti förlorar du alltid. Trots detta fortsätter du, för i deras sällskap är du säker från många andra faror. De visar dig säkra vägar från ditt arbete till ditt hem, får dig att undvika mat du inte mår bra av, och slår bort vilddjuren. Utan väktarna skulle jag säkerligen vara död idag. Men de binder mig också vid mitt torn, vid mitt hem, vid Gränslandet. De förhindrar att jag ens börjar leta vägar ut. Väktarna är nog så farliga, när de är på det humöret.
Alla i Gränslandet bor i ett eget torn, med flera egna rum. Varje rum har en egen färg, från svart till vitt och tillbaka igen. De färger rummen målats med är inte bestämda av dem som bor i tornen; färgerna bestäms istället av Kungen, allmäktig ända in i våra privata utrymmen. Kanske vore det inte så illa om färger bara vore färger. Men vi som bor här påverkas av vår omgivning, av hur rummen ser ut. Därför är blåa rum tomma och ensamma, svarta rum fyllda av självhat, gula av blixtrande ångest, ljusgröna av avundssjuka, mörkgröna av förakt, röda av vrede, orangea av irritation, lila av melankoli, gråa av avtrubbad känslolöshet, och endast det vita, klara rummet av lugn. Gränslandet kännetecknas först och främst av instabilitet. De fysiska lagar du känner verkar inte här. Gravitationen kan plötsligt släppa, för att ögonblicket senare dra tillbaka oss till jorden igen i fritt fall. Rummen vi bor i ändrar ofta form och storlek. Vissa av dem kan vara låsta i åratal, för att sedan plötsligt öppna sig. Andra rum, som inte ens har haft dörrar, kan en dag finnas slutna och omöjliga att bryta upp. Det rum du somnar i är sällan det rum du vaknar upp i. Ibland räcker det med att du sluter ögonen bara en sekund för att du skall öppna dem på en helt annan plats än den du befann sig på nyss. Jordbävningarna, så frekvent förekommande här, kan på ett ögonblick rasera dina rum och ditt torn och lämna dig naken, utelämnad till vilddjurens nåd; något som de sällan visar. För vilddjuren i många och slåss varje natt om att få slita dig i stycken. Så faller du I Gränslandet gör du säkrast att så snabbt som möjligt återuppbygga dina rum och ditt torn, innan vilddjuren hittar dig.
I centrum av Gränslandet finns sjön. Den är inte stor, jag kan se tvärs över den under klara dagar. Men den stormar ofta, fylls av ett väder som existerar endast där. I en cirkel kring finns det som kallas för Slätten. Det är inte mer än en välansad gräsmatta, med en scen uppställd i väster. Det är här som Kungen håller sina tal, det är hit som besökare förs. Utanför Slätten finns staden, där caféer delar plats med bibliotek och barer, där shoppingcentrat som inrymmer mer än hundra affärer trängs med simhallen och bowlinghallen. I förorterna bor invånarna, det är här, utanför stadens gränser, som våra torn är resta. Det är lätt att ta sig hit, kommunikationerna är välutbyggda med bussar som går var tionde minut. Bortanför förorterna tornar bergen upp dig, likt massiva jättar omringar de Gränslandet. Ofta höljs de i dimma, och ibland tycks de närmare, ibland långt borta. Ibland tycks de levande, som väktare utan ögon med en mantel av dimma och rök. Hur de ser ut på bortre sidan, den som vilar mot Gränslandets gränser är svårt att se. Endast från de allra högsta tornen kan en skymta något alls av det som finns bortanför. Himlen är svagt uppfylld av solen, som ofta tycks grå bakom dimman. Men vissa dagar, när Kungen är på dåligt humör, fylls den av tjocka moln; svarta och vita. När solen strömmar molnen kan den endast tränga igenom de vita, och världen ser ut att vara fylld av ljus och mörker. Det är svårt att tänka klart då, för molnen har en underlig förmåga att få oss att tro att det är så världen är. Svart och vit, utan gråzoner. Jag vet flera som har blivit tokiga under dessa dagar, flera som har sparkat på sina bästa vänner bara för att sedan gå till sängs med deras värsta fiender. Jag försöker hålla mig inomhus dessa dagar, jag klarar inte av det svarta och vita; klarar inte av att känna mig hjärna förvrängas av ljuset och veta att det är fel, men inte kunna göra något åt det.
Gränslandet är placerat mellan Den Vanliga Världen och landet Kaos. Gränserna är raviner fyllda av antingen kokande lava eller metervis av is. Det tycks inte finnas några broar. Alla vägar leder till gränsen, bara för att sedan lura dig ner i en ravin just när du ser friheten på andra sidan. Om du inte har otur såklart, och förs mot landet Kaos. Jag har varit där en gång, och vill aldrig mer resa dit igen. Därför undviker jag numer att försöka fly, för jag vet att risken är stor att Kaos är där jag hamnar. Och jag tror inte att jag kan överleva det en gång till. Mina minnen därifrån är suddiga, men kännetecknas av panik. Kaos bebos mest av spöken; ibland svävar de in över Gränslandet i skymningen bara för att påminna oss om vad som kan ske om vi inte är snälla och duktiga. De tränger in genom väggar, fyller din mun så att du inte kan skrika och penetrerar sig in bakom dina ögonglober för att fylla dig med smärta. Det går inte att stänga ute dem, hur hårt du än blundar. Om de har valt ut dig till sitt offer är du redan dömd. Ju närmare du kommer landet Kaos, desto tätare blir dimman, desto tjockare blir röken. Tillslut blir allting till skuggor och du kan inte längre särskilja vän från fiende, sten från jord, verklighet från dröm. Allting blandas samman, och du är inte längre dig själv, utan någon annan, en främling. I Kaos är allting farligt, för bakom varje blomma finns ett törne som väntar att sticka dig. Det är hit du skickas när Gränslandet inte längre tycks passa dig, som ett straff för att du inte kan nöja dig. Och har du en gång varit i landet Kaos kan du räkna med att spökena känner igen dig långt efter att du har lämnat dess område, och de kommer för att hälsa på dig allt oftare.
Det finns faktiskt ett sätt att slippa Gränslandet, ett sätt som inte involverar att övergå till Kaos eller att fly. Du kan gå till Kungen och be om benådning. Det är en process som ofta tar tiotals år, men det går tillslut att släppas fri; eller i alla fall förflyttas till utkanten där Gränslandets makt är svagare. Men för att kunna benådas måste du erkänna Hans totala och kompletta makt, och visa att du kan foga dig efter den. Ett snedsteg och din benådning flyttas fram på obestämd tid. Kungen ogillar dissidenter, avskyr meningsmotståndare och är känd för att döda dem som motsätter sig hans makt. Men är du Honom trogen finns det en chans att du en gång kan slippa fri; nedbruten av åren som Hans slav, söndertrasad av tiden som har gått under Hans herravälde. Han kan bestämma sig för att krossa dig om du visar dig icke trogen eller om Han helt enkelt känner för det en dag. Då dör du i ett hav av smärta, ensam och utan chans till räddning. Jag antar att det kan vara en form av tröst att veta att en snart, väldigt snart, skall dö. Jag antar att för många kommer döden som en befrielse. Kungen själv påpekar detta ofta: Att han är Befriaren, den som gör slut på lidandet. Att det är Han som skapar lidandet får en inte ens säga högt. Det är förbjudet och bestraffas omedelbart.
Om Verklighetsflykt
Detta är en blogg som kommer att uppdateras oregelbundet. Min huvudblogg försöker jag uppdatera varje dag (iallafall för det mesta), men här kommer saker att läggas upp allteftersom saker blir lästa eller skrivna.
För detta är en blogg om läsande och skrivande.
Dels kommer tankar/reflektioner kring själva processerna att läsa/skriva att läggas upp, men också recensioner av böcker och annat läst material. Om någon har läst samma som jag: Jag diskuterar gärna!
Här kommer också, i takt med att den skrivs, min inte alls speciellt pretentiösa bok att läggas upp. Dess working title är "Gränslandet" (guess what it's about???). För närvarande har jag skrivit ca 20.000 ord, första utkastet till första delen är skriven. Självklart kommer mycket att ändras innan jag anser mig vara klar med boken, men jag lägger upp den här i hopp om att någon skall orka läsa den, och ge mig lite kritik. Och nu menar jag inte kritik i form av "den är så bra, åh va fint, lalala", eller kritik av slaget "den suger". Utan lite mer konstruktivt än så. Frågor om något är oklart, förslag på vad som bör ändras, etc. Naturligtvis är det upp till dig att kommentera/kritisera.
So... Jag skall försöka att lägga upp något under de närmaste dagarna.
För detta är en blogg om läsande och skrivande.
Dels kommer tankar/reflektioner kring själva processerna att läsa/skriva att läggas upp, men också recensioner av böcker och annat läst material. Om någon har läst samma som jag: Jag diskuterar gärna!
Här kommer också, i takt med att den skrivs, min inte alls speciellt pretentiösa bok att läggas upp. Dess working title är "Gränslandet" (guess what it's about???). För närvarande har jag skrivit ca 20.000 ord, första utkastet till första delen är skriven. Självklart kommer mycket att ändras innan jag anser mig vara klar med boken, men jag lägger upp den här i hopp om att någon skall orka läsa den, och ge mig lite kritik. Och nu menar jag inte kritik i form av "den är så bra, åh va fint, lalala", eller kritik av slaget "den suger". Utan lite mer konstruktivt än så. Frågor om något är oklart, förslag på vad som bör ändras, etc. Naturligtvis är det upp till dig att kommentera/kritisera.
So... Jag skall försöka att lägga upp något under de närmaste dagarna.
