charlyene against the world

Kvällarna är värst. Det är då tomheten tar över mig. Det tycks inte spela någon roll vad jag än gör, vad jag än försöker att sysselsätta mig med - tomheten äter upp alla mina försök.

Det är nu jag vill hetsäta, för att fylla upp den tomhet som äter mig inifrån.
Det är nu jag vill kräkas tills jag gråter, bara för att känna något överhuvudtaget.
Det är nu jag vill skära mig, bara för att få se blodet - för att få se att jag är verklig.

Men jag får inte.

Jag vet bara inte hur jag skall hantera det på något sätt - något sätt som inte är destruktivt och skadligt. Ett mål i min behandling måste vara att lära mig att stå ut med känslor som dessa, men hur står en ut när en är övertygad om att det inte går att leva såhär? Det måste vara ett mål att förstå att hur dåligt en än mår så kommer det inte att döda en. Men jag förstår inte det.

Hur kan tomhet göra så ont?
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.


Läs även andra bloggares åsikter om tomhet, smärta, psykisk instabilitet, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, självmord, känslor, självskadebeteende