Snart är det över - och jag får inga klöver *fniss*
Jag lyckas sova mig igenom 20 minuters pipande av två väckarklockor. Och detta utan att jag är efterbäng på Propavan, en medicin som annars brukar få ett uppvaknande som att simma genom chokladpudding. Vilket är märkligt, med tanke på att jag egentligen inte sover speciellt mycket bättre av den.
(Men Charlyene är en förutseende person. Charlyene ställer alltid väckarklockan minst en halvtimme innan hon egentligen behöver gå upp, för hon vet hur hon är. Charlyene har massor av "coping-strategier" i sitt liv.)
Men idag är en sådan dag när jag faktiskt måste ta mig ur sängen. Det är dagen då jag skall till psykiatrikern för att lyssna på henne när hon säger åt mig att klippa mig och skaffa mig ett jobb. Om 10 dagar går min sjukskrivning ut. Då är det inte dags för att jag skall ge mig ut i den stora vida världen, för jag har inget jobb, och sommarterminen börjar inte förrän i mitten på juni. Så istället skall jag vara meningslös ett tag - eller arbetssökande som det så fint heter, trots att man vet vad alla tänker.
Varför inte jobba? Detta är en evig fråga. Jag måste erkänna att jag har gett upp. Under den senaste tiden har jag haft fem jobbinterjuver. Lagerarbetare, kyrkogårdsarbetare, och butiksbiträde är jobb jag har sökt. Men interjuverna har inte fallit speciellt väl ut.
Intervju nummer 1: Den gick bra, men de ville ha referenser. Jag gav min gamla chefs nummer. Problemet är bara att när de ringer till henne är hon inte där. Och telefonen kopplas automatiskt till den så kallade jouren om den man ringer inte svarar. Jouren denna dag råkar vara en man som jag avskyr, pga att han en gång skällde ut mig inför en hel butik fylld av kunder, och som avskyr mig, men han talar gärna med andra om mig. Skit.
Intervju nummer 2: Gick också bra, men de ville helst ha någon med truckkort, och hittade uppenbarligen tillräckligt många sådana. (Needless to say: jag har inget truckkort.) Jaha.
Intervju nummer 3: Jag vaknar på morgonen och har såpass mycket ångest att jag kräks, får panik och tror att jag skall dö och sedan bara lipar. På något sätt lyckas jag dock ringa och säga att jag har blivit sjuk. De skyller på att de inte har några fler intervjutider att ge, då anställningen skulle ha börjat snart så de har lite bråttom. Att jag sedan förmodligen lät väldigt konstig i telefon, underlättade nog inte saken. Stor skit.
Intervju nummer 4: Har också fetångest, men tänker att jag inte kan undvika en intervju till. Sitter på intervjun och kan inte dölja att jag mår skit. Jag kan inte koncentrera mig på att lyssna på vad de säger, sitter tyst när de frågar mig saker, öppnar och stänger handen för att distrahera mig själv, tappar bort saker, välter nästan ut blomkrukan de har stående på bordet... Ja, ni fattar. Jättestor skit.
Intervju nummer 5: Är egentligen inte en intervju. Det är en inbokad intervju som jag inte minns att jag har bokat in. Förmodligen har de ringt under någon av mina ångestattacker, som ofta ger mig minnesförlust och/eller hallucinationer. de ringer och frågar var jag är, jag blir så ställd att jag inte kommer på något att säga. De är inte intresserade av att boka om tiden. Också jättestor skit.
Bara tanken på att gå på en intervju till gör ont i mig, och ger mig lite panik. Än värre är tanken på att jobba dagligen. Mitt skräckscenario är att behöva vara trevlig mot andra människor. Jag tror inte att jag orkar det just nu.
(Men Charlyene är en förutseende person. Charlyene ställer alltid väckarklockan minst en halvtimme innan hon egentligen behöver gå upp, för hon vet hur hon är. Charlyene har massor av "coping-strategier" i sitt liv.)
Men idag är en sådan dag när jag faktiskt måste ta mig ur sängen. Det är dagen då jag skall till psykiatrikern för att lyssna på henne när hon säger åt mig att klippa mig och skaffa mig ett jobb. Om 10 dagar går min sjukskrivning ut. Då är det inte dags för att jag skall ge mig ut i den stora vida världen, för jag har inget jobb, och sommarterminen börjar inte förrän i mitten på juni. Så istället skall jag vara meningslös ett tag - eller arbetssökande som det så fint heter, trots att man vet vad alla tänker.
Varför inte jobba? Detta är en evig fråga. Jag måste erkänna att jag har gett upp. Under den senaste tiden har jag haft fem jobbinterjuver. Lagerarbetare, kyrkogårdsarbetare, och butiksbiträde är jobb jag har sökt. Men interjuverna har inte fallit speciellt väl ut.
Intervju nummer 1: Den gick bra, men de ville ha referenser. Jag gav min gamla chefs nummer. Problemet är bara att när de ringer till henne är hon inte där. Och telefonen kopplas automatiskt till den så kallade jouren om den man ringer inte svarar. Jouren denna dag råkar vara en man som jag avskyr, pga att han en gång skällde ut mig inför en hel butik fylld av kunder, och som avskyr mig, men han talar gärna med andra om mig. Skit.
Intervju nummer 2: Gick också bra, men de ville helst ha någon med truckkort, och hittade uppenbarligen tillräckligt många sådana. (Needless to say: jag har inget truckkort.) Jaha.
Intervju nummer 3: Jag vaknar på morgonen och har såpass mycket ångest att jag kräks, får panik och tror att jag skall dö och sedan bara lipar. På något sätt lyckas jag dock ringa och säga att jag har blivit sjuk. De skyller på att de inte har några fler intervjutider att ge, då anställningen skulle ha börjat snart så de har lite bråttom. Att jag sedan förmodligen lät väldigt konstig i telefon, underlättade nog inte saken. Stor skit.
Intervju nummer 4: Har också fetångest, men tänker att jag inte kan undvika en intervju till. Sitter på intervjun och kan inte dölja att jag mår skit. Jag kan inte koncentrera mig på att lyssna på vad de säger, sitter tyst när de frågar mig saker, öppnar och stänger handen för att distrahera mig själv, tappar bort saker, välter nästan ut blomkrukan de har stående på bordet... Ja, ni fattar. Jättestor skit.
Intervju nummer 5: Är egentligen inte en intervju. Det är en inbokad intervju som jag inte minns att jag har bokat in. Förmodligen har de ringt under någon av mina ångestattacker, som ofta ger mig minnesförlust och/eller hallucinationer. de ringer och frågar var jag är, jag blir så ställd att jag inte kommer på något att säga. De är inte intresserade av att boka om tiden. Också jättestor skit.
Bara tanken på att gå på en intervju till gör ont i mig, och ger mig lite panik. Än värre är tanken på att jobba dagligen. Mitt skräckscenario är att behöva vara trevlig mot andra människor. Jag tror inte att jag orkar det just nu.
Kommentarer
Postat av: maria
tror du inte att det går att förlänga sjukskrivningen då? du mår ju uppenbarligen inte bra.
jag ska äta medicin i en månad ungefär men den ska hjälpa rätt fort.
kram!
Postat av: Fjärilen
Dina kommentarer är alltid så roliga att läsa för du skriver så långa kommentarer. Och ja, det är otroligt förvirrande det här med alla diagnoser och utredningar hit och dit men då är det i alla fall bra att man har dig som har koll på allt. :)
Trackback
