En underbar kväll
Det är en underbar kväll. Trots att klockan närmar sig elva på kvällen är det fortfarande varmt nog att sitta ute på balkongen och kedjeröka i t-shirt. Lamporna nere vid hamnen är tända, och jag kan se båtar passera. Medan jag skriver detta är en av Stena-båtarna på väg in i hamn.
Jag har åkt dessa båtar många gånger. Varje år mellan att jag var ett och 14 åkte jag och min familj till Danmark för att bo en vecka eller två på en camping alldeles vid havet. Jag har många bra minnen från dessa semestrar. Som att jag älskade att sitta på stranden på huk och bygga sandslott. Det slutade oftast med att jag brände mig i nacken. Eller vågorna som alltid tycktes så mycket större när jag var liten.
Jag borde gå och lägga mig och sova. Frugan och jag har planerat att faktiskt vara ute under solens värsta timmar, eftersom hon är mycket upprörd över hennes ojämna solbränna. Eftersom morgonar är min tid då allting verkar gå som långsammast är det säkrast att jag går upp tidigt.
Men jag vill inte gå och lägga mig. Jag vill inte sova bort denna underbara tid. När fladdermössen viner förbi i jakt på byte, måsarna sover (eller i alla fall inte är här i närheten) och livet tycks så... lätt...
Jag vill se ett par botar till passera innan jag somnar. Trots att jag är livrädd för att vara på båtar, eftersom jag är livrädd för att bli instängd i en sjukande båt och drunkna, finns det något fascinerande med båtar. E, en nära vän till mig, var under en lång tid matros och seglade på de sju haven. Eller snarare åkte runt halv världen i stora lastbåtar. Jag är lite avundssjuk faktiskt. Tanken på att varje dag vakna upp och inte vara på samma ställe som man somnade på är lockande. Det är säkert inte så underbart som jag föreställer mig, men jag tillåter mig att ljuga för mig själv ibland.
Kanske är det det som jag behöver? Känna att jag är på väg någonstans...
Läs även andra bloggares åsikter om värme, sol, minnen, njutning, längtan, båtar
Jag har åkt dessa båtar många gånger. Varje år mellan att jag var ett och 14 åkte jag och min familj till Danmark för att bo en vecka eller två på en camping alldeles vid havet. Jag har många bra minnen från dessa semestrar. Som att jag älskade att sitta på stranden på huk och bygga sandslott. Det slutade oftast med att jag brände mig i nacken. Eller vågorna som alltid tycktes så mycket större när jag var liten.
Jag borde gå och lägga mig och sova. Frugan och jag har planerat att faktiskt vara ute under solens värsta timmar, eftersom hon är mycket upprörd över hennes ojämna solbränna. Eftersom morgonar är min tid då allting verkar gå som långsammast är det säkrast att jag går upp tidigt.
Men jag vill inte gå och lägga mig. Jag vill inte sova bort denna underbara tid. När fladdermössen viner förbi i jakt på byte, måsarna sover (eller i alla fall inte är här i närheten) och livet tycks så... lätt...
Jag vill se ett par botar till passera innan jag somnar. Trots att jag är livrädd för att vara på båtar, eftersom jag är livrädd för att bli instängd i en sjukande båt och drunkna, finns det något fascinerande med båtar. E, en nära vän till mig, var under en lång tid matros och seglade på de sju haven. Eller snarare åkte runt halv världen i stora lastbåtar. Jag är lite avundssjuk faktiskt. Tanken på att varje dag vakna upp och inte vara på samma ställe som man somnade på är lockande. Det är säkert inte så underbart som jag föreställer mig, men jag tillåter mig att ljuga för mig själv ibland.
Kanske är det det som jag behöver? Känna att jag är på väg någonstans...
/Charlyene - som önskar att denna kväll kunde vara för evigt
Läs även andra bloggares åsikter om värme, sol, minnen, njutning, längtan, båtar
Kommentarer
Trackback
