charlyene against the world

Jag vaknar av att jag gråter. Igen. Jag vet inte ens vad det är som gör mig så ledsen. Jag har inte drömt speciellt mycket mardrömmar, jag har inte legat vaken speciellt mycket. Jag är bara ledsen. Och gråter. Och gråter. Och gråter lite till. Och kan inte hejda mig.

Jag ligger där och tänker på cancer och tumörer, på människor som är sjuka, på att vilja ha sex men inte kunna, på närhet och på att bara kramas. Jag vet inte varför cancer kom upp i mitt huvud, jag känner ingen som är sjuk i det. (Min moster hade bröstcancer, men klarade sig bra.) Men jag kan inte sluta tänka på det. Dels för att cancer är läskigt, det är ens egen kropp, en egna celler som helt plötsligt förökar sig och blir elaka. Dels för att det är en jobbig sjukdom. Tänk dig att se en person du älskar tyna bort? Fruktansvärt...


Tänk om Frugan, den person som står mig närmast, skulle behöva operationer och cellgifter och strålning och fan vet vad. Tänk att se henne må illa och vrida sig i smärta. Tänk att kanske faktiskt se henne dö.

Okej, nu gråter jag igen. Jag ska nog ta och göra något annat en stund. Som att kedjeröka.


Läs även andra bloggares åsikter om smärta, sjukdomar, döden, tårar, vänskap