Nu är det allvar

Hur svårt att det att faktiskt lyssna på någon och höra vad den personen verkligen säger? Och att ta den personen på allvar.... Tydligen jävligt svårt. Jag försökte förklara för min sjukgymnast att livet inte lockar. Hon sade i princip åt mig att jag måste bestämma mig för att leva eller att dö. Hur smart är det att säga det till någon som ständigt står och väger, fram och tillbaka, och allt mer får slagsida åt "att dö"-hållet?

Inte blir det bättre av att allt känns stressat just nu... Framtiden har liksom kommit mig in på livet, och jag tvingas tänka på saker som jobb, plugg och att faktiskt ta tag i mitt liv igen. Och jag orkar inte.

Den siste maj går min sjukskrivning ut. Då är det dags för mig att återgå till det normala livet. Och det skrämmer mig så mycket att jag får panik. Tanken på att behöva ta mig ur sängen varje dag är fruktansvärd. Tanken på att behöva möta människor är för jävla jobbig. Tanken på att behöva prestera något är ett helvete. Hur skall jag kunna förklara för någon att jag vill kärkas bara vid tanken, att jag hellre dör än jobbar utan att bara låta lat och feg?

Jag hatar mig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0