charlyene against the world

Det är jobbigt att försöka att lista ut hur jag mår genom att se hur jag beter mig. Det är som att ta bakvägen in i mig själv, och jag önskar att det inte skulle behöva vara så. Men trots all sjukgymnastik så känner jag fortfarande bara de starka känslorna. Ilska, ångest, sorg och tomhet. De känslor som tenderar att ta överhanden.

Men vardagliga känslor, som glädje och att vara lite road, eller att känna sig lite trött - det är som om de finns i min kropp, men jag kan inte känna dem. De huserar i mitt inre centrum, och styr mig, men jag vet inte hur de känns.

Så jag får tänka och tolka mig själv. Varje dag.
Jag vet att jag är ganska nere när det blir en kamp att komma ur sängen. Jag vet att jag är uppåt  när jag rusar från en sak till en annan, utan att kunna vara still.

Jag tar mina vänner till hjälp för att lista ut saker och ting. E säger åt mig att jag ibland är mer uppmärksam på omvärlden, Frugan talar om för mig när jag talar snabbare, går fortare och är lättirriterad. Men de inre svägningarna märks inte alltid utåt. Och ofta känner jag dem inte. Förrän de blir så akuta att de liksom pressar sig ur mitt skal och bryter loss. En knäve i bordet, ett par tårar på kinden, ett leende som inte vill försvinna...

Hur skall jag kunna må bättre om jag inte vet hur jag själv mår?