charlyene against the world

Jag har försökt förklara för min sjukgymnast att jag varken förstår vad det är som orsakar ångestattacker eller bryter av dem innan de når katastrofläge. Hon började svamla något om att det inte är lätt att förstå varför man mår som man mår, som om det är hela min sjukdomsbild jag vill ha en förklaring till. Klart att jag skulle vilja veta det, men jag talade om ångest som varför just nu och varför just här. Utan att förstå vad som har triggat just denna ångestattacken har jag svårt att ta hand om den, precis som det är svårt att förstå varför ångesten ibland, helt av sig själv tycks det, ebbar ut och försvinner.

Vissa saker vet jag triggar ångestattacker.
Stress (som tex att göra flera saker samtidigt under en begränsad tidsrymd - även om den avsatta tiden är mer än tillräckligt för att hinna med det som skall göras).
Filmer där någon form av förtryck ingår (tex våldtäkt, allt som berör Nordirland, att någon får spö samtidigt som dennes vän tvingas att titta på - för mig är så mycket värre att tvingas in i hjälpslöshet och frustration än att själv bli slagen).
Böcker i allmänhet (att försöka läsa när man inte har koncentration nog till det är att ge sig själv en spark i solarplexus).

Men för det mesta kommer ångesten utan någon synlig orsak. Ibland försvinner den av sig själv. Ibland motar jag bort den genom att skada mig själv. Men jag skulle aldrig påstå att jag förstår hur ångesten fungerar. Jag vet mycket om hur den är, hur den känns och hur den tar över mig. Men hur den egentligen fungerar vet jag inte ett skit om. Och än mindre hur man hanterar den på ett "sunt" sätt.

Så... alla psykfall och tidigare psykfall. Hur hanterar ni ångest? Finns det några tips förutom att andas i fyrkant, vilket är det löjligaste jag någonsin har försökt med under en längre period? Ge mig, snälla! Jag behöver faktiskt lite hjälp här.