En egen ängel

Det kommer att bli bättre viskar Han i mitt öra och smeker mig över håret. Jag ligger i sängen och gråter igen, i fosterställning med ansiktet mot väggen som min fd kombo målade röd och som jag älskar, trots att jag inte borde ha röda färger i mitt sovrum. De stör min sömn.

Klockan är tre på natten och jag har lovat mig själv att inte ta några Zolpidem. Det sista jag vill är att det skall gå så långt igen att de slutar fungera på mig. Då är en natt utan sömn bättre. En natt med Honom bredvid mig. Jag vet att hen inte är verklig, det finns inga änglar och det finns inga demoner. Men för en stund känns det nästan verkligt. Hans händer över mitt hår. Hans kalla kropp mot min svalkar mig när tårarna har bränt hål på min hud.

Hur kommer det sig att psykfall så ofta hallucinerar om änglar och demoner? Är det så att trots all sekularism (och min benhårda ateism) att kyrkolärorna lockar? Är vi så invanda vid det faktum att änglar och demoner är övernaturliga att vår hjärna söker sig till det som vi vet inte är sant?

Jag vet att ängeln vid min sida är en hallucination. Men jag söker hans tröst iaf. Det är bättre än ingen tröst alls.

/Charlyene - som önskar ostöds nattsömn till alla psykfall hon känner


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer
Postat av: Fjärilen

Min nattsömn har inte heller varit riktigt i topp de senaste dagarna men än så länge så slipper jag (tack och lov) hallucinationer.



Jag tror faktiskt på änglar och demoner (och nej, inte boken :p), kanske inte just i den form som de framställs inom religionen men ändå.

2008-05-30 @ 13:35:55
URL: http://psykfallet.blogg.se/
Postat av: Fjärilen

Jag tror på det övernaturliga så vi får helt enkelt enas om att inte kunna enas. :)

2008-05-30 @ 13:43:08
URL: http://psykfallet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0