charlyene against the world

Jag avskyr sömnlösa nätter. Jag vet aldrig vad jag skall göra med dem. Å andra sidan är ju natten inte sömnlös än, klockan är faktiskt bara halv två.

Jag vet inte vad det är som håller mig vaken. Det är inga direkt speciellt tankar, för det verkar som om att det inte spelar någon roll vad jag tänker, utan att jag tänker. Som om min hjärna är överaktiv och vägrar varva ner.

Sedan kanske det inte heller finns exakt en sak som gör att jag har svårt att sova, det är säkert en kombination av faktorer - för mycket tankar och känslor, för mycket ångest, tomhet, ilska (the unholy trinity som jag numera kallar de tre känslorna som dominerar mitt liv), en oförmåga att slappna av. För mycket kaffe, för många cigaretter, för ont inombords. För mycket helt enkelt.

Och min psykiatriker vill att jag skall börja jobba snart. Det ligger som ett mörkt moln över mitt huvud. Hur skall jag kunna jobbar när minsta sak får mig att bryta samman? Jag förstår verkligen inte. Kanske du som läser detta tycker att jag är lat, att jag inte anstränger mig tillräckligt, att jag iallafall borde prova. Men jag kan se någon framtid, hur skall jag då kunna ha ett jobb?

Det är inte så mycket koncentrationssvårigheterna som är problemet, det finns många jobb där man faktiskt inte behöver koncentrera sig speciellt mycket. Men visst, det gör ju inte saken bättre att jag inte ens kan läsa en tidningsnotis längre.
       Problemet är snarare att jag inte vet hur jag kommer att må nästa timme, eller ens nästa minut. Känslorna svänger fram och tillbaka, upp och ner. Ena stunden gapskrattar jag, andra gråter jag. Ångesten faller över mig och tar överhanden, utan att jag vet varför. Och jag kan definitivt inte jobba med andra människor. För andra människor irriterar mig så mycket att jag ofta måste knyta handen och hålla fast den med den andra handen för att inte slå någon.

Well, well. Dags att ta sig samman kanske? Sluta gnälla, klippa mig och skaffa mig ett jobb. Som alla tycks vilja. Glad och lycklig Charlyene. Leende och social. Så som det ska vara. För när det inte är så börjar människor ifrågasätta mig:

Varför säger du inget?
Varför skrattar du inte?
Varför städar du inte?
Varför orkar du inte ses?
Varför hit och varför dit och varför fram och tillbaka...

(Jag är så trött på människor. Inte konstigt att jag har så få vänner när jag avskyr mänskligheten.)

Problemet är att jag inte vet hur jag skall ta mig samman. Jag vet inte hur jag skall ändra på mig. Förut har jag ofta lyckats bita ihop och göra det jag ska. Och när det inte har funkat, har jag ändå utåt sett verkat ha andra skäl till att lägga ner än att jag mår dåligt.

Slutar jobba och börjar plugga - för jag hade snärjt in mig själv i ett nät av lögner på min arbetsplats. Flydde. Men att börja plugga är väl en akekvat anledning för att sluta jobba, eller hur?
Hoppar av lärarprogrammet - samma anledning. Men många studenter ångrar sina val, eller hur?
Struntar i att skriva min C-uppsats i historia - ville jobba istället, det var ju trots allt vår. Jag kan ju alltid ta igen det senare, eller hur?
Jobbar arslet av mig i nästan fem månader, snittade på 200 timmar i månaden - ville tjäna pengar, det är väl ett bra mål i detta liberalistiska samhälle, eller hur?
Sade upp mig från jobbet - Ville satsa fullt ut på studierna. Påstod jag. Moget, eller hur?

Men nu går det inte längre. Jag orkar inte mer. På riktigt helhjärtat allvar. Jag orkar inte.