Förvirring i ordfabriken
Man brukar säga att en personlighetsstörning är ett långvarigt mönster av att tolka världen, som är fast i sin form, och som orsakar lidande för den som bär på störningen (eller för människor omkring henom). Under en längre tid (flera år) har jag alltså tolkat världen på ett visst sätt, och det sättet är såpass fast och slutet, att jag inte ser andra alternativa tolkningar, och detta ger mig lidande.
Det kan handla om att varje gång jag träffar en ny bekantskap, försöker jag komma denna bekantskap väldigt nära, väldigt fort. Men sedan när vi är nära vänner, känner jag mig kvävd - och försöker fly. Vilket ofta leder till konflikter, för att människor undrar varför jag så plötsligt har gjort en 180 graders vändning.
Det handlar om att jag aldrig visar att jag blir arg på människor som står mig nära - för att separationer är något av det värsta jag vet.
Jag skyller ofta saker på andra, om jag kan. Jag vägrar att ta på mig skulden, även för saker som är mitt fel. Och även om jag tvingas att ta på mig skulden, så kan jag inte ändra på mig - så upplever jag det i allafall.
Det finns tusen skäl till att jag skulle säga att jag är fast i en störning. Men ändå frågar jag mig: Vad är det i mig som är stört? Och vad är isåfall friskt? Och kan man verkligen göra en skarp avgränsning mellan dessa två?
Jag letar förtvivlat in i mig själv, men eftersom jag inte förstår andra människor, hur skall jag då kunna förstå vad som är friskt? För jag har inget att jämföra med. Det sjuka är endast sjukt i relation till det normala. Om alla människor drabbades av cancer minst en gång i sitt liv, skulle cancer verkligen vara en sjukdom? Eller bara något som alla måste gå igenom, som alla kvinnor går genom klimakteriet (ofta med avsevärt lidande)? Det normala är det friska, men om jag nu inte tillhör det normala, hur skall jag kunna veta vad det normala är?
Vad är störningen och vad är personligheten i personlighetsstörningen? Eftersom min borderline är av en art som inte märks speciellt bland andra människor, tog det tid innan jag ens förstod att något var fel. Eller snarare att det var något fel, som andra kunde hjälpa mig med. Betyder det att jag är mer sjuk eller mindre sjuk? Eller finns det inga klassificeringsskalor?
Jag är hopplöst förvirrad. Och min överintellektuella hjärna försöker skapa ordning, men gör det bara värre. Som när man skall städa och börjar med att kasta ut alla saker i mitten av köksgolvet.
Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, ångest, förvirring, personlighetsstörning, skapa ordning, störning, personlighet, klassificering
Söta du. Du är fortfarande du. Sen måste man inte uppfylla precis alla kriterier för att ha borderline. Tror det är 5 av 9 som krävs. Och oavsett hur många man uppfyller kan de vara i olika grad. Alla med borderline är inte exakt likadana, däremot upplever jag att andra borderliners är mer förstående än personer utan psykiska problem brukar vara gentemot mig. Du har fötts med en massa egenskaper & personlighetsdrag som är dina. Exakt vilka vet jag inte eftersom jag inte känner dig direkt, men någonstans har du ju ändå en grundpersonlighet som sedan av olika anledningar utvecklats på olika sätt. Ibland sätt som gör att man får en psykiatrisk diagnos. Men det är ju egentligen mest bara ett verktyg för att man skall få rätt behandling som jag förstått det [tyvärr känns det inte som om det riktigt fungerar på alla psyk... jag har önnu inte fått DBT & nu får jag inte ens en psykolog för det säger de att det har de inte på mitt psyk]. I vilket fall som helst kan jag känna igen mig i din förvirring även om jag givetvis inte kan säga att jag vet precis hur det är. Vill dock säga att du inte ÄR borderline, du är inte din diagnos. Du är fortfarande en person. Och jag tror att du är en bra person!
Till Candy:
Jag vet att jag fortfarande är jag. Men även om diagnosen endast används för att man skall få rätt hjälp, så är det ju någonting som är fel. Och jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, för det känns som om jag inte har ett inre jag - ingenting i mig är fast och fixerat, allt är flytande och relativt. Det enda som känns någorlunda bestående är just de drag som har gjort att jag har blivit diagnosticerad med borderline. Det är ett mycket problematiskt förhållande.
Men jag håller med: Jag ÄR inte borderline. Det är bara svårt att se det, när det känns som om det är det enda i mig som är sant.
Jo, jag förstår hur du menar. Även om man vet att man inte är sin diagnos, så kan det vara svårt att veta vem man egentligen är. Och det är väl ganska vanligt också när man har den problematiken som vi har tyvärr, att man liksom känner sig identitetslös. =[
Hoppas du hittar vem du är en dag.
