Om psykvården (plus lite reklam)

Det känns som om det är svårt att kritisera psykvården. Eller snarare, det är lätt att kritisera, men svårare att få någon att lyssna. För vilka är det som kritiserar psykvården? Patienterna, de psyksjuka, de störda...

När jag läste sociologi fanns det en huvudfråga som vi nästan konstant brottades med, nämligen den som handlar om struktur vs. agentskap. Hur mycket är man i den position man är i för att man är född in i den, placerad i den av andra och av strukturer? Hur mycket ansvar har man själv? Hur stort är en människas handlingsutrymme?

Jag tänker ofta på detta när psykvården diskuteras. För ofta känns skuldbeläggandet så enormt stort inom just psykvården. Inte bara har man gjort sig själv deprimerad, borderlinebrud, klyvd eller bipolär - det är också ens eget ansvar att se till att man blir frisk! Det handlar om att kämpa, får man ofta höra. Här finns det ingen cellgiftsbehandling som kan döda det onda, ingen kniv som kan skära ut det som är fel. Det är patientens eget ansvar att, ofta på egen hand, se till att man blir bättre.

Det handlar också om ett enormt skuldbeläggande av den sjuke. 'Om du inte slutar skära dig får du ingen vård.' Hur ofta har man inte hört det? Eller 'ta en promenad så skall du se att ångesten minskar'. Det handlar om att aldrig bli riktigt lyssnad på.

Som när jag satt och förklarade för min psykiatriker att min kropp inte känns som min egen, att den känns fel och snett, och att jag ibland har undrat om jag är ts, och att det är därför allting känns så underligt. 'Det var det dummaste jag har hört' fick jag som svar. Och därmed skulle mina konstiga kroppsupplevelser vara ur världen, tänkte väl psykiatrikern. Eller som när jag berättade om min bakgrund för henne, och sade att jag ibland har tvingats att leva på dåvarande sambos, eftersom jag inte har kunnat jobba. Som svar får jag att den sortens beteende är 'manipulativt'.

Allting inom psykvården ligger hos patienten. Hen är den som står till svars inför läkarnas domstol. (För att inte tala om F-kassan tribunal.) Passar man inte in i mönstret finns det ingen annan väg att gå. Och inte gör det saken enklare när Göran Hägglund, socialminster och allmänt fån, pratar om att det enda rätta är evidensbaserad vård, något som inom psykvården är i praktiken omöjligt att uppnå. Vilket redcuerar patientens möjligheter till hjälp och stöd.

Därför är det enormt viktigt det som psykiatrin.blogg.se sysslar med. För att denna eminenta blogg dels granskar baksidorna. (Jag hade velat se mer av positiva exempel, men sådana är väl svåra att finna, antar jag.) Så har något missat denna blogg - här hittar ni den:



/Charlyene - inte alltid på vårdens sida


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer
Postat av: mana

du skriver så jäkla bra jämt!

2008-08-10 @ 18:42:52
URL: http://manamonroe.blogg.se/
Postat av: I STILL BITE

Hur bra skrivet som helst! Jag blir så förbannad på att allt ansvar skall ligga hos patienten. Om man väl sökt hjälp & dessutom kommer på sina möten eller samtal, tycker jag att man i egenskap av patient har tagit det ansvar man kan förväntas ta, om det nu finns något sådant. Därefter är det upp till psykvården att ge en rätt behandling, medicinering & stöd.



Tyvärr får man inget stöd, utan möts av pekpinnar & hot. 'Går du inte med på detta får du inte den behandlingen', 'Slutar du inte med det där beteendet får du ingen hjälp'- trots att det är beteendet man borde få hjälp att sluta med istället för uppmaningen att sluta med det för att annars får man ingen hjälp. Det är helt bakvänt & ologiskt att det skall vara så. Jag hatar även när de frågar en vad man vill ha för hjälp eller hur man tror att de skall kunna hjälpa en. Då känns det som om de inte vill hjälpa en. Som om det inte finns något hopp för att man skall få rätt hjälp då de antingen inte verkar vilja hjälpa en, eller inte verkar veta vilken hjälp som skall sättas in. Innan man kommer till psyk har man förtroende för dem & tror att de skall hjälpa en, men efter att ha gått där ett tag inser man att de bara bryter ner en. Man blir mer nedbruten än man var när man kom dit. De som är utbildade & dagligen träffar människor med psykiska problem borde väl veta bättre- både hur man behandlar patienter med respekt & vilka behandlingssätt som krävs. Det kanske finns någon regel inom psykvården att man inte får säga till en patient att hen SKALL gå en viss behandling, men de kan väl komma med förslag istället för att förvänta sig att patienten skall ha full koll på allt & veta vilken behandling som passar hen.

2008-08-11 @ 00:54:55
URL: http://istillbite.blogg.se/
Postat av: Charlyene

Till mana:



Tack!!!

2008-08-11 @ 10:26:20
URL: http://charlyene.blogg.se/
Postat av: Charlyene

Till I STILL BITE:



Håller med. Och är så jäkla arg. Inte bara för psykpatienterna själva, även om ilskan där är enorm, utan även för de anhöriga. Som förväntas bli någon form av experter och stöd, som skall vara den som skall stödja den sjuke. Som den gången jag åkte till psykakuten med svåra självmordstankar, inte fick bli inlagd pga platsbrist, och fick frågan om jag inte hade någon vän som kunde bo hos mig ett tag. Som om det var mina vänners skyldighet att se till att jag inte tog livet av mig.



Det finns så jävla mycket som är snett, fel och bara rakt åt helvete inom psykvården. Och det blir inte bättre när allt man får höra är "fortsätt kämpa, så blir det bättre". Har man kämpat tillräckligt länge börjar man tro att det inte kommer att bli bättre. Och att vården inte har någon som helst koll på vad de sysslar med.

2008-08-11 @ 10:30:51
URL: http://charlyene.blogg.se/
Postat av: I STILL BITE

Men fy fan! Att de bara kan göra så. Tror de att ens anhöriga är någon slags psykologer eller vad är det frågan om? Det är klart att anhöriga kan vara ett så djävla mycket bättre stöd än en samtalsterapikossa, i synnerhet när psykvården är så pass dålig. Men i en akut situation är det väl inte för mycket begärt att vända sig till psyk & att de kan & vill hjälpa en. Fast tydligen är det så som de eller någon övre instans tycker...



Vad gäller mina egna erfarenheter fick jag själv visitera en vän så att denne inte hade några föremål att skada sig med då denne åkte in akut & blev inlagd. Personalen gjorde inte det. En annan, i detta fall ytligt bekant, blev hemskickad för att hon inte ansågs må tillräckligt dåligt. De tyckte att hon kunde väl ringa någon kompis som kunde hålla henne sällskap. Samma natt försökte hon ta sitt liv. Det borde inte få gå till så!



Jag tycker att vi borde starta något slags uppror eller gå ut & demonstrera eller nåt. Ingenting lär i alla fall förändras som det är nu, pessimistiskt tänkt nog...

2008-08-11 @ 21:55:07
URL: http://istillbite.blogg.se/
Postat av: Charlyene

Till I STILL BITE:



I mina ögon är alla som funderar på sitt liv på sätt och vis döende. På samma sätt som människor som exempelvis har råkat ut för en olycka och kommer till sjukhuset och behöver vård för att överleva också är döende. Att inte hjälpa någon med självmordstankar är som att avvisa en fyskiskt skadad person. Hur kan de då undra om man inte kan ha en vän boende hos sig ett tag?



Dessutom: Förstår de inte hur mycket stress de lägger på patienten, får en att känna sig än mer jobbig och krävande, om man skall ha en vän som skall hindra en från självmord? Det är inte rättvist mot någon, varken psykfallet eller dess vän.



Jag har också varit inlagd akut. Ingen visiterade mig, de bara frågade om jag hade några vassa föremål eller mediciner. Hur enkelt som helst att bara säga nej... Och jag har blivit hemskickad efter att ha haft ett avbrutet självmordsförsök. Då ansågs jag inte må tillräckligt dåligt, eftersom jag avbröt.



Frågan är: Hur startar man ett uppror?

2008-08-12 @ 09:52:16
URL: http://charlyene.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0