Tvära kast
Gårdagen blev tillsist lite bättre. Dels för att det alltid känns bättre på kvällarna, då morgonångesten har lagt sig, och dels för att E ringde och bjöd på middag. Och inte bara middag utan middag + efterrätt + vin + kaffe + jävligt trevligt sällskap. Som vanligt från E mig att känna mig gladare, bekväm och omtyckt.
Klart att ångesten fanns kvar till en viss del, men den var ignorerbar.
Imorse kom den dock tillbaka. Jag vaknade sent, pga Theralen:ets sövande förmåga. Och sprang såklart till brevlådan för att titta om F-kassan vill mig något. Tyvärr syntes det inte till något brev från dem, utan istället låg där ett kuvert från studentkåren. Eftersom jag inte har haft någon aning om vad jag skall göra i höst har jag sökt några kurser vid Göteborgs Universitet. Jag älskar att plugga, tycker att det är underbart. Eller har tyckt: Nu gav tanken på det mig ångest.
Att jag alltid skall vara så överkänslig och överreagera på saker... Minsta lilla sak tycks få mig att gå i taket eller ner genom golvet. Jag studsar hit och dit och fram och tillbaka. Fastnar i tvångstankar, i att bryta mönster, att följa mönster, att komma försent, komma för tidigt, inte komma alls. Tvära kast och sura miner blandas med tomhet och ett påklistrat leende. Och jag är förbannat trött. På mig själv, på omvärlden, på livet.
Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, ångest, överkänslig, överreagera, trött
Klart att ångesten fanns kvar till en viss del, men den var ignorerbar.
Imorse kom den dock tillbaka. Jag vaknade sent, pga Theralen:ets sövande förmåga. Och sprang såklart till brevlådan för att titta om F-kassan vill mig något. Tyvärr syntes det inte till något brev från dem, utan istället låg där ett kuvert från studentkåren. Eftersom jag inte har haft någon aning om vad jag skall göra i höst har jag sökt några kurser vid Göteborgs Universitet. Jag älskar att plugga, tycker att det är underbart. Eller har tyckt: Nu gav tanken på det mig ångest.
Att jag alltid skall vara så överkänslig och överreagera på saker... Minsta lilla sak tycks få mig att gå i taket eller ner genom golvet. Jag studsar hit och dit och fram och tillbaka. Fastnar i tvångstankar, i att bryta mönster, att följa mönster, att komma försent, komma för tidigt, inte komma alls. Tvära kast och sura miner blandas med tomhet och ett påklistrat leende. Och jag är förbannat trött. På mig själv, på omvärlden, på livet.
/Charlyene - överkänslig
Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, ångest, överkänslig, överreagera, trött
Kommentarer
Trackback
