Om depressivitet
Tog en Imovane igår och lyckades somna. Men jag vaknade runt tre imorse och kunde inte sluta tänka. Tankarna sprang, gick, stod, flåsade och hoppade runt, runt, runt kring nodalpunkten depressivitet.
Ända sedan min tur i vårdsvängen började har har jag blivit kallad för depressiv. Inte att jag har en depression, utan att jag är deppressiv. Som om det skulle ligga i min kropp och själ, som en form av inneboende natur. Ja ni vet, Charlyene är ju ganska depressiv... Så har det låtit och fortsätter låta. Och jag har accepterat det. Tänkt att: okej, det är väl så.
Men när jag var på psykakuten sist fick jag frågan: Vad är depressivitet för dig, Charlyene?* och jag hoppade till, för jag visste inte vad jag skulle svara. För många av de sakerna som kanske skulle kunna klassas som depressiva är saker somjag antingen alltid har gjort eller haft problem med, eller som jag har tänkt kommer av andra orsaker, tex instabiliteten. Som mardrömmar, panik, tvångstankar, svårigheter att minnas saker, händelser och människor, viktuppgång (har gått upp 8 jävla kilon sedan jag började i vårdsvängen. Charlyene är inte glad. :-(...)...
Så jag svarade tomheten och meningslösheten, fast jag vet att det är svårt att säga att det är helt sant heller. Är tomhet verkligen depressivitet, är meningslöshet verkligen depressivitet, eller kommer det ur mitt instabila läge? Hur skall jag kunna särskilja de två? Är de inte starkt sammanlänkade, är de inte de facto två sidor av samma mynt?
*Självklart kallade akutläkaren inte mig för Charlyene, det är ju bara ett onlinenamn som aldrig används utanför nätet.
Läs även andra bloggares åsikter om depressivitet, depression, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, orsaker, konsekvenser
Ända sedan min tur i vårdsvängen började har har jag blivit kallad för depressiv. Inte att jag har en depression, utan att jag är deppressiv. Som om det skulle ligga i min kropp och själ, som en form av inneboende natur. Ja ni vet, Charlyene är ju ganska depressiv... Så har det låtit och fortsätter låta. Och jag har accepterat det. Tänkt att: okej, det är väl så.
Men när jag var på psykakuten sist fick jag frågan: Vad är depressivitet för dig, Charlyene?* och jag hoppade till, för jag visste inte vad jag skulle svara. För många av de sakerna som kanske skulle kunna klassas som depressiva är saker somjag antingen alltid har gjort eller haft problem med, eller som jag har tänkt kommer av andra orsaker, tex instabiliteten. Som mardrömmar, panik, tvångstankar, svårigheter att minnas saker, händelser och människor, viktuppgång (har gått upp 8 jävla kilon sedan jag började i vårdsvängen. Charlyene är inte glad. :-(...)...
Så jag svarade tomheten och meningslösheten, fast jag vet att det är svårt att säga att det är helt sant heller. Är tomhet verkligen depressivitet, är meningslöshet verkligen depressivitet, eller kommer det ur mitt instabila läge? Hur skall jag kunna särskilja de två? Är de inte starkt sammanlänkade, är de inte de facto två sidor av samma mynt?
/Charlyene - ypperligt förvirrad
*Självklart kallade akutläkaren inte mig för Charlyene, det är ju bara ett onlinenamn som aldrig används utanför nätet.
Läs även andra bloggares åsikter om depressivitet, depression, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, orsaker, konsekvenser
Kommentarer
Postat av: david
Hatar när läkare kallar en för saker
utan att riktigt förklara för en
vad det betyder.
Fast det är verkligen svårt att veta vad som är vad
och om något är ett problem eller om det är "vanligt"
osv osv, bla bla bla(oförståeligt läkarprat)
Postat av: Charlyene
Till David:
Håller med. Därför blev jag så chockad när en läkare faktiskt frågar vad det innebär FÖR MIG!
Trackback
