Välkommen till paradoxen

Att det skall vara så svårt att gå upp om morgonarna kan jag inte förstå. Vaknade vid sex, och valde att somna om och skita i min tvättid. Vilken rationell människa gör detta? Det var ju egentligen inte så att jag hade sovit för lite, jag ville bara sova mer.

Nu får jag betala priset, inte bara i att jag måste tvätta en annan dag, utan i den lågmälda ångest som ligger i min mage varje gång som jag struntar i att göra något, eller väljer bort det till förmån för något annat (ofta sömn). Dagen blir liksom förvriden och nästan meningslös om jag inte gör det som jag förutsatte mig att göra, även om jag istället gör saker som är minst lika viktiga (som tex att plugga).

Det sägs att när livet inte fungerar pga vissa omständigheter (tex depression eller liknande) är det de grundläggande behoven som man kan märka spåren mest tydligt i - sömn, mat etc. Och det är nog sant i mitt fall.

När livet inte fungerar är det sömnen som störs - antingen i form av för mycket eller för lite, eller till och med bara i en sådan enkel sak som att inte själv kunna reglera detta - och maten - återigen för mycket eller för lite, eller helt enkelt bara fel.

Och varje gång säger jag till mig själv att det är dags att ta tag i mitt liv, göra saker på regelbundna tider, se till att jag sover regelbundet, äter regelbundet, gör det jag ska, håller lägenheten städad osv - helt enkelt har en fungerande, rutiniserad vardag. Men varje gång går det lika illa. Misslyckande är ett bra ord här.

Kanske är det för att jag pluggar - när rutinerna är självvalda är det svårt att rättfärdiga dem -, kanske är det för att jag är som jag är. Kanske rutiner inte är min grej. Jag har aldrig gillat dem, men mår dåligt när de inte fungerar. Välkommen till paradoxen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0